- Project Runeberg -  Faust och fauststudier /
III. Faust

(1915) Author: Viktor Rydberg, Johann Wolfgang von Goethe - Tema: German literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
329

III.

Faust.

Det ingångna vadet roar Mefistofeles. Han vill genast skrida till verket, vill redan i afton läsa sig djupare in i den mans själ, som Herren kallat sin tjänare.

Han känner denne någorlunda förut. Med en blandning av undran, agg och löje har han bläddrat i denna säregna levande bok. När Mefistofeles stod inför Herren, ådagalade han denna kännedom genom en flyktigt tecknad, men icke olik bild av Faust.

Han fylls av jäsluft, far i molnen gärna
och, slav av halvmedveten dårskaps röst,
av himlen kräver han var skönsta stjärna,
vill njuta högsta fröjd vid jordens bröst,
och intet fjärran, intet när kan värna
hans barm mot ve och ge hans hjärta tröst.

I en blink är Mefistofeles flyttad från himmelen till jorden. Den drivkraft, som »utplånar avstånden» i andarnes värld, heter vilja och för snabbare fram än ånga och blixt.

Han står nu i en gammal tysk stad, sätet för den högskola, vars prydnad Faust är.
330

Det lider mot natten. Mörkret lägrar över staden, men de brustna molnen låta alltemellanåt månens strålar leta sig stigar bland underliga skuggor av torn, gavlar, utsprång och skorstenar. I ett och annat av de hörn, där de slingrande gatorna och gränderna mötas, lyser en lampa på en Mariebild. Hon trycker sonen närmare till sig, där Mefistofeles går fram. Spöklika helgonaskepnader i kyrkoportalernas fördjupningar framsticka fånigt fromma anleten och stirra efter honom. De vidunder och omynder, som uppbära husens utsprång eller vakta portvalvens nyckelstenar, hälsa honom, och han hälsar dem tillbaka. Han känner deras mor och ärar i henne en konst, som är fränka till Blocksbergs häxgillen. De ärlige borgarne sova den idoges goda sömn, sedan de innelyckt husfruar och barn i Guds hägn. Över huvudgärdarne hänga svärden, varmed de värja sin stad mot förstar och adel. Bön och arbete för dagens tarv, rosiga barn och blanka svärd för framtidens trygd -- mången av dessa borgareboningar är ett Herrens tempel. Mefistofeles medgiver det med ledsnad.

Dess hellre uppfångar hans öra på långa håll ljuden av tjuvens, skökans och äktenskapsbrytarens steg och alla andras som smyga i mörkret. Han märker, att hans rikes små tjänsteandar nu som alltid ha mycket att syssla i en stor stad under nattens tystnad. Men det är icke endast lasten och brottet som vaka. Sorgen, ångesten, sjukdomen, den vårdande kärleken göra det även.

Än flera makter verka i natten.
331

Där lyser det genom ett klosters fönster. Innanför rådslå några renlevande män.

Uppe i en vindskupa mitt emot lyser det även. Där äro två ynglingar fördjupade i läsning.

Klostermännen rädas för kyrkans framtid, som i dessa dagar hotas av växande fiender. Hennes väl har lagts i deras hand, och de äro skyldige att icke rygga. Kunna ej vatten och ande frälsa henne, må elden det. De stanna i det rådslut, att ett bål måste tändas.

Av ynglingarne läser den ene Luther, den andre Platon. Och medan de leva i dessas tankar, synes dem klostret med sina skumma valv falla i grus, och där det stod ser den ene resa sig ett församlingshus för urkristligt fria och fromma människor, den andre ett helleniskt tempel för tänkare, skalder och hjältar.

Mefistofeles vandrar vidare. Han hatar hjärtligt de unges drömmar. Men han likar ej heller den heliga enfald, som bär ved till kättarebålet. Det ligger i denna enfald för mycket allvar.

Nu står han framför det hus, där Faust bor. Det lyser även där. Oskönjelig träder avgrundsanden in i den lärdes trånga boning, där lampan flämtar på böcker, benrangel och alkemistiskt redskap. Faust dväljes vid sitt arbetsbord med pannan lutad i handen.

*

Ett gärningsdigert, ett sanningsletande eller njutande liv -- den unge Faust har att välja, om ens val tarvas, ty varför skulle ej människan
332
kunna rymma allt mänskligt? Ett genomträngande förstånd, som eggas av kunskapslust, ett hjärta, vars åtrå att glädja och gagna den starka viljan lovar förverkliga, en svärmisk inbillning, åt vilken fägring och sjudande livssave bjuder en värld av sinnesfröjd -- se där de rika och vådliga gåvor, varmed Herren utrustat sin älskling! Sanningens himmel välver över hans huvud, och han tror på en idévärld och på vingarnes styrka att lyfta och hålla anden uppe i hennes rena luft. Framför honom breder sig åt ena sidan jordens vida arbetsmark med skiftande yrkes-tegar och åt andra njutningens hav med purprade böljor. Han väljer himmelen. Men ej för att avstå det andra. Han skall nedstiga i sin tid för att verka visare och njuta renare.

Det var en kväll, då fullmånen, stigande över grannskapets gavlar, sken in genom bågfönstret i barnets sovrum. Gossen ställde till sin moder spörsmål om himmelens ljus. Och hon, som lärt honom Guds namn och bönen, talade om Den, vars verk och tjänare himmelens härskaror äro, och hon sade: »Du skall spira upp till man, du får läsa i de vises skrifter och i skapelsens bok; där skall du möta svaren på dina frågor. Jag kan endast bjuda dig: älska honom, tillbed honom, håll dig fast vid honom!»

»I de vises skrifter och i skapelsens bok skall du möta svaren på dina frågor.» -- Barnet glömde icke dessa ord.

Fadern var läkare och, som mången sådan den tiden, idkare av den lönliga vetenskapen.
333
Gossen såg honom ofta, där han, omgiven av böcker och pergamenter, satt försjunken i tankar över någon handskrift med underliga tecken. I det gamla huset fanns en järnhydd dörr, bakom vilken han innestängde sig för hela nätter, än ensam, än med andre lärde. Det är, hade modern sagt, den verkstad, där han efterspårar skapelsens lönd, tingens hemliga gry och krafter. Utanför denna dörr hörde sonen mången gång bälgars gnissel och lågors sprak och såg eldsken genom en springa uttränga i skiftande färger. Han fick vid något tillfälle gå dit in, och åsynen av de vidunderliga verktyg, som stodo kring ugnen eller fyllde hyllorna, grep honom med känslan av skapelsens gåtors djup, av det lockande uti att intränga i dem och det härliga uti att lösa dem med den letande andens eget ljus. Den känslan fick sålunda tidigt makt över hans själ, och han hade ännu icke vuxit ur gossetröjan, innan han med svällande hjärta lovat, att även han skulle bli präst i forskningens tempel.

Skolan är detta tempels förgård. Henrik Faust tillägnar sig dess ordkram med en iver, som alstras av hans barnatro på en kärne inom skalet. Språken äro honom endast nycklar till forntidens vises tankar; matematiken skall öppna honom stjärnornas värld och dialektiken idéernas.

*

Men en yngling med inbillningskraft blir icke bokmal, så länge han är ung. Ty skapelsen, som är fager även för det nyktraste öga, manar honom
334
med tusen klingande röster ut. Vad han kan svärma i himmelens blå! Vilken lönd han skönjer uti skogens mörker! Vilka varselrika viskningar i vindens sus, i bäckens sorl! I honom kvarlever den makt, som rådde över människosläktets barndom och lärde det att umgås med sina sinnesförnimmelser som med uppenbarelser av en andevärld. Därför njuter han mer än andra och lider även mer, ej minst därför, att han så lätt försätter sig in i varje lidandes ställning. Härav kommer, att den inbillningsstarke gossen har en lättrörd rättskänsla, som framdeles gör honom till en folkets man, även då han yves av ädel börd. Skåda pojkars lek, och är en av dem av detta skaplynne, skall du snart skönja det. I leken hägrar livets allvar med allt vad det rymmer av gott och ont. Någon gång visar sig den sanne konungsanden -- den som hellre går i Perikles’ yllemantel än i Cesars purpurkappa -- anden, som väger utan tyngd, gäller utan krav och utan att kuva bjuder lydnad. Oftare framträder den fega lystnaden att förtrycka. Den inbillningsstarke är icke sällan i leklagen den, som går främst i alla halsbrytande rön, ty han drömmer sig vara Hektor eller Akilles, och han kan röja liten omtanke för egna eller andras liv och lemmar. Men där en usling i hans åsyn djärves förgripa sig på en vekare broder, där kastar han sig med ljungande ögon över våldsherre-ämnet. Bort i sådana stunder med granntyckta uppsyningsmän, och låt Olympens gudar, som glädjas åt de dödliges lekar, i ro njuta det friska skådespelet! Själve
335
härskarornas Jehova nickar blid från sitt kerubhögsäte, när rättskänslan knyter en pojknäve.

Röjde ej dylika gossar något av samma eld vid boken som i leken, bleve de illa sedda i skolan, där de hala, släta, slickade och kallblodiga ohjälpligen skörda de högsta vitsorden för sedligt uppförande.

Den inbillningsstarke gossen är from och upprorisk, troende och tvivlare tillika. I kyrkobänken under en predikan av det vanliga slaget kan han göra sig saker hart när till kyrkobuller. Men ensam i det fria, när solen sjunker och kvällringningen från den närliggande stadens kyrkor fyller luften med dallrande ljud, hör han i dem världskretsarnes klang och knäpper händerna i njutningsrik bön. Som äldre glömmer han ofta Gud, men återvänder alltid till honom. När hans kärlek till kvinnan vaknat, älskar han en och hejdlöst och vesällt, ty han kräver samma tro av henne, som han är mäktig att giva själv.

Har en gryning av denna känsla randat redan hans slyngelår, är hon likväl ren som himmelens ljus. Han bär sin utvalda i famnen, när han på västerns himmel skyndar från purpursky till purpursky, tills han hamnat på solens klot för att visa henne aftonen med långnande skuggor och domnande sorl på ena jordhalvan och morgonen med ljusnande bergtoppar och vaknande liv på den andra.

Den inbillningsstarke är ej pliktstark. Icke »den kategoriska imperativen», icke det manande: »du bör!» är drivfjädern i hans gärningar. Från
336
att falla djupt räddas han endast av de levande bilder utav det goda och sköna, som han städse föder ur sig själv. Djävulen har därför svårt att göra honom till djur, ehuru lätt att göra honom till syndare. Sedligt stor blir han aldrig; men av stora gärningar är han mäktig.

Det vare därför icke sagt, att han verkar någon sådan. Ju mångsidigare gåvor han fått, dess flera mål hägra för honom, och dess mer sår han sin krafts vildsäd för alla väder, men samlar han den för ett enda syfte, och varder till sist hans levnads kall att odla en viss utstakad yrkes-teg -- känner han detta som ett tungt offer, emedan han svårligen övergiver sitt krav på att omfatta allt. Vinner han segrar inom sitt kall, det vare tänkarens, skaldens, statsmannens, härförarens eller vilket annat som helst, och ärar honom världen för hans bragder, kan han dock själv icke instämma i deras lov, han missaktar vad han gjort, ty han hade drömt något än större. Han är ödmjuk -- på grund av sitt högmod, om du så vill.

Tänk dig en människa med detta skaplynne uppväxande i brytningsskedet mellan medeltiden och den nya. Alla de i världen kämpande motsatserna röra sig även i hans barm. Han har knäböjt i det färgskiftande ljuset från ett götiskt mynsters fönster och bland rökelseskyar under lovsångers klang och orgelbrus förnummit det rusande i en tro, som frågar intet, men i blottjänstens löndfulla vartecken, i dogmens motsägande ordspel, liksom i tempelvalvens skymning
337
känner varsel av en högre, för tanken ofattlig värld. För denna tro är släktets gång ett stadigt nedstigande mot allt djupare skuggor; och tidens flod förer med sig allt mindre av den guldsand, varöver hans källsprång, allt längre bakom oss på Edens sollysta höjder, leker. Att forska är, från detta synhåll sett, att tränga några raster tillbaka mot ström och virvlar för att i flodbrädden efterleta den Salomos nyckel, som öppnar andevärldens portar. Kanhända ligger denna nyckel ännu inom räckhåll. Det är detta hopp som eggar ynglingens barm och driver honom att fördjupa sig i de forna skrifterna, ju äldre en slik, dess närmare källan, dess tryggare hemul för sanningen. Men i det släkte han tillhör har även en annan känsla vaknat. Bland hans samtida höjas röster som ropa: framåt! som i Eden se endast en spegling av det mål som ligger framför oss. Stiga vi mot djupet, ropa de, så äro dess dalar härliga att skåda och skrudade av en fägring och fyllda av ett liv, som bjuder oss forskning av rikaste innebörd, och hinna vi till havet, skola vi med Xenofons män hälsa det jublande och timra oss skepp och väva oss segel till färd mot nya stränder. Tystne de röster, som mana oss att skåda tillbaka. Enom våra krafter för att undanrödja alla hinder på vår väg! Icke heller i detta arbete vare jude eller grek, träl eller fri! Mod att tänka nya tankar! Gud är icke endast bakom oss, han är framför oss, han är överallt!

Faust vill det ena och det andra. Han lyssnar till bägge sidorna, och hans inbillningskraft
338
förskönar bägge livsuppfattningarne. Han tröstar sig ha kraft att tränga tillbaka till källan samt att återvända, hinna sina samtida och ila före dem mot tidsälvens mynning vid havet. Är han ej själv en länk mellan det gångna och det kommande? Är det möjligt att läsa Skulds runor utan att ha tolkat de gyllene tavlor Urd gömmer? Fördenskull först några år av träget samkväm med forntidens vise. Därefter hugfull kamp för framtidens sak.

Så gingo då år av mödor, som blekte hans kinder och fårade hans änne, och när vi återfunno honom, var det under den ångestfulla vidgången av en spilld levnad. Han stod där nu

nätt opp så klok
som han var förut, stackars tok.

Gav letandet i skolastikens och mystikens irrgångar honom någon visshet, var det den om all mänsklig kunskaps ovärde, och denna köpte han med avsägelsen av livets njutningar och mistningen av sin tro. Med törst efter vetande, kärlek till det sköna, ljusträngtan och därmed så underligt enat sinne för halvdagerns, skymningens, det månsilvrade töcknets, det drömmande skapelselivets magi, fann han dock till sist dessa sin andes krav oguldna och omöjliga att gälda i en värld som vår. Livets fröjder -- vad han kunde njutit dem, om han velat; men han vrok dem från sig under sökandet efter en sanning, som ej låter sig fånga. Sålunda står han tomhänt och sviken. Hans sinnliga och andliga böjelser äro lika
339
otillfredsställda. Och i detta läser han sammandraget av sin saga, medan han nu uppstiger mot sin levnads höjd, där vägen börjar luta mot skuggans och dödens dal.

*

Har du, min läsare, gjort ett liknande rön, så vad återstår dig? -- - --

Ännu är du stark. Ännu gitter du tömma nöjets bägare. Men du känner kanske alltför väl, att du ej kan bliva din tröstlösa kärlek till det sanna och eviga otrogen, att du ej kan avsvärja att skåda upp till den himmel, som svikit dig. En gång gripne av denna osaliga kärlek, missakta vi lustan, även i hennes armar. Epikurus’ svin, som aldrig sett stjärnorna, må, trevet grymtande, låta sig bortleda av vällustens sköka; den vingbrutne örnen dör på sin bara fjällbrant med ögat mot solen.

Men Faust vill lykta denna långpina. Hans stolta, obändiga natur lider dess djupare, som han dagligen på lärostolen måste förnedra sig till att med akademisk tvärsäkerhet framställa skensanningar, som han i sitt innersta föraktar. Och vad är mer hädiskt, mer helgeskändande än att till unga trängtande läppar räcka dravel, under förebärande att det är sanningens lekamen och blod? I denna natt av harm och kval över en spilld levnad står självmordet honom nära. Månen, som skiner in på böckerna och de alkemistiska verktygen i den välvda, trånga studerkammaren, bryter en av sina strålar mot kristallflaskan där uppe, som
340
gömmer en dödande vätska. Men en annan stråle leker på magern Nostradamus’ bok.

Upp! Fly in i det vida land!
Den underbara boken här
av Nostradamus’ egen hand
skall visa dig, var vägen är.

För Faust ligger magien lika nära till hands som hon är oss fjärran. Magien sade sig hava makt att spränga andevärldens portar och lösa tillvarons gåtor. Den fege skälvde för detta medel, som gjorde människan till de osynliges träl, om hon ej själv hov sig till deras herre. Förståndsmänniskan ler åt magien, men Faust andas ännu medeltidens luft, och har han icke länge sedan litat till den lönliga vetenskapen, är det därför att tänkarn velat i ärligt envig tillkämpa sig vad magien lovar att med trolldom smyga oss i hand.

Även vi måste medgiva en magi: inbillningskraftens och trons, och en annan har i verkligheten aldrig funnits. Demonerna leva och -- som de gamle trodde -- tarva sin föda. Men denna suga de varken ur ångan av offerdjurens blod eller ur lukten av häxornas brända kött. Demonerna leva av människans tro på deras tillvaro. Denna tro var ambrosian, som gav Apollo hans fägring, var Heidrunsmjölken, som gav Tor hans mandom, var alrunesaven, som framdrev djävulens lemmar, horn och klövar. Så länge hellenen trodde på sin Apollo, men icke längre, hörde prästinnan den framsyntes röst ur Delfis håla; så länge nordmannen troende blotade åt Tor, men icke längre, sågs den rödskäggige med sin
341
hammar visa Svea- och Götaböndernas fylken deras väg över vigvallen. Tron står i djupaste samband med inbillningskraften, och den senare kan stundom göra den förras tjänst. Efter tre dagars svält och tvagningar skall varje lärjunge av Voltaire eller Comte, om han vill nattetid gå ut till ett ödsligt tvevägamot och där, i magerns skrud, draga sin trollring och läsa och med allt högre röst omläsa de magiska böckernas fasansvärda framkallelsebud, få röna vad han aldrig väntade. Där tron ännu lever eller där luften, såsom kring den knappt troende, knappt tvivlande Faust, är mättad av vidskepelsens ångor, bliva icke ens sådana tillredelser av nöden. Därför icke underligt, om Faust, sedan han öppnat Nostradamus’ bok och länge skärskådat andarnes tecken och läst kallelsen, ser jordanden framträda i eld och lågor. Men denne uppenbarar sig endast för att visa honom den oändliga skillnaden mellan livet som enstaka gnista och livet i skapelsens ådror.

I livets floder, i dådens storm
är jag böljan här,
är jag vinden där,
alstring och grav,
ett evigt hav,
en skiftande id,
livsglödande strid.
I tidernas susande vävstol en skrud,
en levande, härlig, jag väver åt Gud.

Det är något av Heraklitus’ flytande ur-eld och något av hinduernas Siva i denne ande. Och då Faust, i känslan av människans gudomliga
342
upphov och kanske än mer av sin egen brännande oro, djärves lyfta huvudet och känna sig honom närskyld, försvinner han med orden:

Den ande liknar du, som du förstår,
ej mig!

Ännu under inverkan av denna syn och detta förödmjukande genmäle uppvaktas Faust av sin famulus Wagner, som med nattmössa och lampa inträder, emedan han hört sin herr förmans röst och trott honom »deklamera ett grekiskt skådespel», av vilken idrott han, Wagner, vill »profitera». Faust måste tillbakatränga varje yttring av de känslor, som uppröra honom, för att med lugnt anlete åhöra den själviske och lismande bokmalens prat om talarkonsten, i vilken han ej skönjer annat än ett lovvärt medel för de maktägande i stat och kyrka att leda mängden med klingande ord och sakförarelist. Wagner lämnar honom äntligen, men vi kunna det icke, innan vi vittnat utgången av hans inre strid.

Det lider redan mot nattlykten. Morgongryningen är när, och ljusen till påskottans firande skola snart tändas i grannkyrkan.

Ett ögonblick nästan avundas Faust sin famulus. Denne har ju ställt för sig ett mål, som kan nås. Han har således något att hoppas, något att leva för.

Blott den går fri från hopplöshetens smärta,
vars sinne hängt sig fast vid idel fnask,
som gräver efter guld med lystet hjärta
och glädes, då han hittar mask.

343

Men tanken återvänder till andeuppenbarelsen. Borde icke Faust fröjdas över denna, ty skingrade hon icke tvivlet på en andevärld och på magiens makt? Nej, det är icke så Faust fattar saken. Honom är denna andevärlds tillvaro av ingen vikt, om hon icke blir honom en källa för högre vetande och en väg till innerligare samliv med skapelsen. Ja, det gällde honom lika, om uppenbarelsen endast vore ett hjärnspöke, en lek av hans inbillning, förutsatt att de krafter, som sova i människosjälens djup, genom denna lek blivit väckta till medvetande och fjärrskådning. Var det jordanden eller hans eget djupare själv, som nyss svarade honom -- nog av: svaret avskar varje hopp om ett rikare jordeliv. [1]


[1] Här följde ursprungligen i översättning den stora Faustmonologen med början från orden »Jag lik en Gud» (jämför Faustöversättningen. sid. 37) jämte de därpå följande körerna av änglar, kvinnor och lärjungar (sid. 40-42).


The above contents can be inspected in scanned images:
329, 330, 331, 332, 333, 334, 335, 336, 337, 338, 339, 340, 341, 342, 343

Project Runeberg, Tue Dec 11 11:54:33 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faust/bild3.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free