- Project Runeberg -  Faust och fauststudier /
IV. Påskdagen. Faust och Mefistofeles

(1915) Author: Viktor Rydberg, Johann Wolfgang von Goethe - Tema: German literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
344

IV.

Påskdagen. Faust och Mefistofeles.

Det är påskdagen, och skapelsen, som med de troende helighåller uppståndelsens högtid, bjuder stadens inbyggare ut i det gröna.

Vilket vimmel av hantverkssvenner och tjänsteflickor, av studenter och soldater, av borgare med hustrur och döttrar! På vägar och stigar böljande skaror, på ängarne bollkastande och kapplöpande flockar, på älven båtar med sång och strängaspel, i byarne majstänger, fioler och ringlekar, på utvärdshusen öldrickande, kägelslående och samhällsdryftande yrkesmän. Så länge solen står högt på himmelen, ökas dessa skaror idkeligt av nya svärmar, som flyga ut ur flustret till stadens ofantliga bikupa.

Där hör du i vägskälet en mängd hantverkssvenner rådgöra om målet för deras färd, och tyckena äro här nästan lika delade som i nuvarande franska riksdagen. Några vilja till Jägarhyddan (legitimisternas förebilder?), några till kvarnen (orleanisternas?), andra till hälsobrunnen (republikanernas?), andra åter till Burgdorf, emedan där vankas det bästa ölet och de trevligaste flickorna
345
(bonapartisterna?), och andra äntligen, som synas förebilda »de stilla i landena», ge på frågan: »vart?» det genmälet: »vi följa med de andra.»

Där komma två tjänsteflickor, den ena är misslynt och hotar att

gå till stan tillbaka.

Den andra vill liva henne med att de skola möta en viss »honom» och att

han finns vid popplarna bestämt!

men den första invänder:

Ett nöje just för mig att smaka!
Han går ju bredvid dig alltjämt,
och dansar han, är det med dig.
Vad röra dina nöjen mig? --

Men han har sällskap, du, i dag --
krushuvudet, det sporde jag.

Bakom dem två studenter:

Se, hur de kila av med lust och gamman!
Herr broder, kom! med dem slå vi oss samman.
Ett mustigt öl, en bitande tobak,
en piga söndagsklädd, se där min smak!

Men bakom studenterna borgarflickor, som harmset se dem spåra sådant villebråd:

Två ljusa pojkar, må jag säga!
Det är en skam att se därpå:
det bästa sällskap kan man äga,
men efter pigor ränner man ändå.

Borgare med hakpåsar, runda magar och spanskrör med silverkrycka. Helt andra samtalsämnen. Lektiden ligger bakom dem:
346

Borgmästarn, som vi valt, jo, det är mig en herre!
Nu, då han är det, pöser han allt värre.
Vad gör han då för stan till slut?
På sämre tider alla tecken tyda,
man måste mer än förut lyda
och skatta mera än förut.

De gå förbi en tiggare:

Ej fåfängt ljude här min lira
Gott hjärtelag, glatt sinnelag!
Den vilodag, som alla fira,
han vare mig en skördedag!

De hakpåsige giva denna gång sin skärv utan att inlåta sig på fattigvårdsfrågan, och de fortsätta att dryfta sina älsklingsämnen:

Jag vet ej bättre, jag, på sön- och högtidsdagar
än att få språka med en yrkesbror
om krig och krigsrumor, när folk behagar
att klappa upp varann långt bort där turken bor.
Man står vid fönstret, tar sitt glas med smak,
ser båtars mängd, som nedåt strömmen glider,
går glad om kvälln till eget tak
och prisar fred och fredens tider. --

Jag tycker, granne, just som du:
må gärna land och riken ramla
och skallar klyvas mitt itu,
blott allt hos oss blir vid det gamla.

Med vilka ögon den fula käringen där möter och mäter de täcka flickorna som nalkas! Är det den vissnades avund till knopparne?

Nej, se så granna! Väna, unga blod! Vem kan ej lätt förgapa sig i slika! Blott litet mindre övermod! Jag kunde skaffa, jag, vad flickor efterfika.

347

De unga få bråttom.

Agata, skynda dig, min skatt!
Att ses med slik en häxa, det är farligt ...
Hon lät mig se, förliden Andersnatt,
min »blivande» livslevande och klarligt.

Agata lämnar i gengäld det förtroende, att hon också varit hos trollpackan och sett sin tillkommandes skepnad i en kristall. Det var en ungersven med stolt hållning och djärv uppsyn, lik en soldat, och han stod där bland andra män av samma gry.

Jag sökt och sökt och söker än
men finner honom ingenstädes,

tillägger den lilla otåliga. Har den stygga trollpackan endast villat henne? Men hör! Det ljuder en sång, och i raska steg framrycker en hop lansknektar. De fjäderprydda mössorna på sned över solbrända anleten, blixtrande ögon, uppstrukna munskägg! Sådana voro de hon såg i kristallen!

Borgar med torn och
trotsande tinne,
flickor med hugstort
hånande sinne,
eder jag vinne!
Djärv är min idrott,
härlig min lön.
Våra trumpeter
-- skiftande öden! --
bjuda till fester,
ljuda till döden!
Det är ett liv, ett
stormande! alla
flickor och borgar
348

kuvas och falla,
Djärv är vår idrott,
lönen en värld!
Krigareskaran
skyndar sin färd.

Vart skynda de? Att dö för en kung, åt vilken de sålt sina unga liv för guld och härfång? Eller kanske endast för att taga med storm några hjärtan i byn där borta. -- - --

*

Det är ej långt från människovimlet vi återfinna Faust och Wagner. Den senare är icke riktigt nöjd med sin utfärd:

Att gå, herr doktor, vid er sida
är mig en ära och en vinst,
men gå här ensam skulle jag ej lida,
ty råhet tål jag allra minst.
Fiolgnäll, skrän och kägelklotens dunder
jag hatat all min levnad lång.
Om fan besatt dem vore intet under --
slikt kallas glädje, kallas sång.

Faust däremot känner stormen i sitt bröst lägga sig vid anblicken av naturens fägring och människornas glädje. Då han under natten uppbesvor jordens ande, visade sig denne i eld och lågor, och dess åsyn hart när tillintetgjorde honom. Här återfinner han honom icke koncentrerad till en övermäktig personlighet, utan flödande i naturens och människornas ådror som en skapande livskraft. Han återfinner honom i fältens uppspirande grönska, i vårens silverglänsande skyar;
349
han hör i bäckarnes sorl och människornas jubel, huru denne ande

i tidernas susande vävstol en skrud,
en levande, härlig, väver åt Gud.

För några ögonblick störes denna njutning, då Faust i byn, genom vilken han med sin famulus ställer kosan, blir föremål för invånarnes hyllning; de känna igen den lärde mannen, och de äldre erinra sig väl, huru han som yngling, under pestens dagar, gick med läkemedel och tröst från hydda till hydda.

Faust våndas under byfolkets vänskapsyttringar. Han har länge misstänkt, att den hjälpsamma hand, läkarekonsten genom hans fader och honom själv räckte lidandet, redde fleras gravar än pesten, och det skär honom i hjärtat att sålunda påminnas om det gagnlösa i ävlandet efter kunskap.

Vad ej man vet, det tarvar man,
och vad man vet är ej till fromma.

Wagner är av annan tanke. För honom är det nog att

samvetsgrant och punktligt öva
den konst, som själv i arv man tog.

Under samtalet härom ha de lämnat byn och gått upp på en kulle. Ett viktigt ögonblick i Fausts liv närmar sig. Han skådar med samma tjusning som i ungdomen den sjunkande solen.

I vemod över mänskonöd
må stundens hulda gåva ej försina!
350

O, ser du, hur i aftonsolens glöd
de uti grönskan strödda tjällen skina!
Hon sjunker... dagen dör... men där, hur stolt hon far
att hölja i sitt ljus den andra världen!
O, lyfte mig från jorden vingars par
att följa, alltid följa med på färden!
I evigt aftonsken jag såge då
vid mina fötter jorden uti drömmar,
var dal i skymning sänkt, i brand var fjälltopp stå
och silverbäckar söka gyllne strömmar.
Ej stängde klyftor då, ej höga berg,
min gudalika färd uti det höga;
ren havet öppnar sig för häpet öga
med vikar skimrande i purpurfärg.
Nu sänker, sänker sig gudinnans änne,
men då med nyväckt lust jag ilar efter henne
att dricka evigt ljus ur hennes flammors skatt,
framför mig dag, bakom mig natt,
där uppe himmelen, där nere havets bölja!
En härlig dröm... varunder hon försvann!
Ack, kroppen ej så lätt får vingar, han,
att vingad ande på hans färder följa.
Dock kan envar en medfödd längtan märka,
att upp och fjärran hän han vill,
när över sig han hör, hur vårens lärka
oskönjelig i rymden slår sin drill,
när bredda vingar örnen häva
högt över tallkrönt stupas rand,
och tranan ses mot hemmet sväva
ut över hav, ut över land.

Wagner hör och nästan rädes att hans professor är galen. Den gode »famulus» skulle hellre velat tala om sin utsikt till ett »stipendium» varpå han falkar, eller fri vedbrand nästa vinter -- en tanke liggande dess närmare, som det nu efter solnedgången börjar kännas kallt i luften. Men
351
som han dömer sig skyldig att vara sin följeslage till lags, vill även han, Wagner, svärma så gott det går, och han framhåller då, huru trevet det är att sitta i sin länstol med en »teologisk disputation» eller slikt framför sig. Fågelns vinge har han väl aldrig drömt sig, men

vad högre fröjd, då man på tankens vingar
från bok till bok, från blad till blad sig svingar!

Då är man säll även i den hårdaste vinternatt:

En salig värme livar alla leder,
och, ack! upprullar du ett vördigt pergament,
då stiger hela himlen till dig neder.

Men Faust trånar ännu alltid till fågelns vingar eller en trollmantel, som kunde bära honom genom luften:

O, givas andar i det blå,
som öva välde mellan jord och himmel,
ned ur det gyllne soldoft sväven då
och fören mig i brokigt levnadsvimmel!

Denna önskan ljuder i Wagners öron som en andeframbesvärjelse, och han tillåter sig fästa professorns akt på det vådliga uti att tala så, ty andarne taga gärna människan på orden:

De lyss med skadefröjd till minsta ljud,
de lyda, ty de äro svekfullt sluga,
de ställa sig som himlens sändebud
och läspa ljuvt som änglar, när de ljuga.
Men nu är luften kall och nejden grå,
och dimman faller. Vi må gå!
Om kvällen skattar man sin lilla vrå.
Men varför står du där och stirrar så?

352

Faust frågar, om han ser en svart hund, som springer över åker och äng.

Wagner: Den har jag länge sett. Vad märkligt är med den?
Faust: Vad tror du, att det är? Giv noga akt, min vän!
Wagner: Det är en pudel, som vill vädra opp
sin herre efter hundars vana.
Faust: Men se, han tecknar i sitt lopp
kring punkten, där vi stå, en ständigt trängre bana.
Det lyser, om jag ej ser illa,
liksom en eldrand i hans spår.
Wagner: Å, ni är ute för en ögonvilla,
det är en hund till hull och hår.
Faust: Mig tycks, som lade han kring oss en snara,
en magisk fin, för kommande försåt.
Wagner: Sin herre letar han och synes vara
helt brydd att finna andra på sin stråt.
Faust: Allt trängre krets! Nu är han när!
Wagner: Ni ser en hund och ej ett spöke här:
han gnäller tveksamt, lägger sig på buken ned
och viftar svans, allt efter hundars sed.

*

Faust lockar det tvetydiga kräket till sig och säger efter att hava mönstrat det:

Du har nog rätt: jag ser i detta djur
ej spår av ande, allting är dressur,

vartill Wagner, själv ett dresserat väsen, förnumstigt anmärker:

En hund, som fått sin tukt, är värd
att ses med ynnest även av en lärd.
Jag undrar ej, att han din gunstling blev,
studenternas läraktige elev.

353

Pudeln följer Faust hem. Den medkänsla han hyser för allt levande röjer sig även i denna lilla handling, att han giver natthärbärge åt djuret, som sällat sig till honom. Läsaren, som redan anar något fanders-aktigt i den svarta besten, anser förmodligen, att denna välvilja här är illa använd. Och däruti har han denna gång utan tvivel rätt. Men i längden torde det visa sig, att man står sig bäst med att visa gott hjärtelag, vore det ock mot själva hin.

Mörker betäcker redan de slingrande gator, genom vilka Faust och Wagner begiva sig till sina bostäder i den dystra universitetsbyggnaden. De skiljas åt i korridoren, och man kan tänka sig, att Wagner, tröttad av lustvandringens för honom ovanliga ansträngningar, insomnar tillräckligt djupt för att betrygga Faust mot ett förnyat nattligt besök.

Faust inträder med pudeln i sin studerkammare. Vi kunna icke lämna honom, innan vi erfarit utgången av detta första möte mellan honom och det väsen, som döljer sig under pudelns ull.

De i den fria naturen tillbragta timmarne hava kvarhämnat en fridfull efterklang i grubblarens själ.

Se, nattens djupa mörker täcker
den ängd, där nyss en gäst jag var;
en mystisk helig bävan väcker
till liv vad anden ädlast har.
Begärens storm och lustars villa
ha slumrat in med dagens larm,
och mänskokärlek rör sig stilla,
Guds kärlek rör sig i vår barm.

354

Men pudeln är en orolig gäst. Han springer fram och tillbaka och stannar vädrande vid tröskeln, där ett pentagram är anbragt -- en femuddig tingest som spelar en viss roll uti den gamla magien och över vilken ingen ond ande lär kunna kliva, om strecken som bilda tecknet äro väl hopfogade. Faust befaller hunden förhålla sig stilla och lägger vid eldstaden sin bästa kudde för att med bekvämt nattläger lugna hans oro.

När lampan åter vänligt brinner
uti vårt trånga stilla bo,
sitt bättre jag man återfinner,
i hjärtat spridas ljus och tro,
förnuftets stämma hörs i natten,
och åter blomstrar hoppets vår,
och hän till livets bäckars vatten,
till livets källa själen trår.

Men hunden synes jämmerligt plågad av de känslor, som hugsvalande genomströmma mannens själ. Han morrar och tjuter. Faust tystar honom ånyo och frågar förebrående, om hunden vill nedlåta sig till människors skick att visa tänderna åt det goda och sköna.

Men ack! jag känner, att ur hjärtats källa
hur än jag önskar det, frid ej mer vill kvälla.
Men varför skall så hastigt strömmen sina
och vi på nytt i törst förtvina?
Så ofta skulle mig detta hända.
Dock, denna brist kan till förmån lända:
vi lära det överjordiska skatta,
till uppenbarelse längtan fatta,
och detta ljus är klarast tänt
uti det nya testament.

355

Faust beslutar tillbringa natten med att översätta prologen till Johannes’ evangelium. Men, medan han grubblar över andemeningen i dess första ord, störes han av hundens ursinniga skall, och -- ett, tu, tre -- sväller krabaten upp till ett hiskligt odjur med brinnande ögon och uppspärrade käftar. Faust förstår nu, att han fört en farlig gäst under sitt tak och fattar »Salomons Nyckel» -- »Chavicula Salomonis», en besvärjelsebok, som även förf. till dessa rader råkar hava i sin bokhylla, fast han icke lyckats framkalla eller bortjaga några andar med densamma. Faust vet emellertid bättre att

för slik bastard av avgrundsblod
är »Salomonis Nyckel» god,

ehuru

den som ej känt
vart element,
ej vet att märka,
huru de verka,
kan ej befalla
andarne alla.

Han tror sig först hava att göra med någon elementar-ande och uttalar de fyra elementernas besvärjelseformel. Men denna verkar icke. Det erfordras skarpare medel. Och när han slutligen hotar demonen med det tecken, som

djupt förfärar
de svarta härar

tecknet av

den evigt födde,
som för ett nidstyng blödde,

356

upplöser sig synen i en dimma, ur vilken framträder -- Mefistofeles, klädd som en resande akademiker, bugande på förbindligaste sätt, försäkrande sig med största nöje stå till professorns tjänst och skämtsamt anmärkande, att han fått sig ett duktigt svettbad.

*

Ett rum, vars välvda tak, nedrökade murar och alkemistiska redskap ensamt för sig göra intrycket av något skumt, lönligt och spökaktigt... en lampa, som flämtar och med ovisst sken döljer mer än yppar för ögat... dödstystnad runt om... midnatt... och på knappt en armlängds avstånd från rummets enslige herre en avgrundsande livslevande. Det där borde gripa inbillningskraften, men, som nämnt, Faust är lugn. Han rädes mer för en timme, spilld i samkväm med den tråkige, inbilske och efterhängsne Wagner, än för en hel natt öga mot öga med djävulen.

Och dessutom är Mefistofeles, man skulle kunna säga, en så trevlig sate. Han har en alldeles egen förmåga att lägga något godlynt in i det sataniska och att med skämtets slagruta upptäcka, var skrattets källåder går fram även i den mest förbrända själ. Faust är road. Han ser in i detta anlete, som i vilande tillstånd skulle vara fasaväckande, men nu i snabba skiftningar återspeglar spefullt skämt och kittlande infall. Han mödar sig att skåda in i dessa ögon, som, om de hölle sig stilla, skulle komma honom att hisna för sina kalla, hädiska, tröstlösa djup, men nu äro i ständig
357
rörelse. De blinka och ledsaga varje kvickt ord med ett blixtrande sidskott.

I dag är Mefistofeles icke helvetets diplomat, han är dess professor. Huru fastlagsvärdigt han bär sin skolastdräkt! Vilket löjligt djupsinne han inlägger i sina filosofiskt tillskurna svar! Och det halvt tillgjorda, halvt verkliga, men alltid lekande allvar sedan, varmed han framlägger grundtanken i sin etisk-kosmologiska världsåskådning, enligt vilken i striden mellan himmelen och helvetet hävden och rätten stå på det senares sida. Och huru han svänger gisslet även mot helvetets och sina egna rön i kampen mot tillvaron och »det klumpiga något som kallas världen»! Han utvisslar icke blott den lärde mannens eget skrå, utan himmel, jord, helvete och sig själv på köpet. Att han gjorde sig så fri att »driva» smått även med Faust, det märkte denne redan vid gästens svar på den första till honom ställda frågan: vad heter du?

Och det frågar ni, som så missaktar ordet! genmäler Mefistofeles:

Den frågan -- är hon svaret värd
för den, som ordet så föraktar,
som, upphöjd över fenomenens värld,
blott tingens väsen eftertraktar?

Bland mycket annat ligger i detta svar en dräpande dom över Fausts nyss avbrutna översättningsarbete. Han företog detta utan att ens ha utrett för sig skillnaden mellan att överflytta, parafrasera eller kommentera urskriftens innehåll. Mefistofeles ger honom en lätt hum därom, att när pudeln tjöt, gjorde han det som lärd
358
granskare och ej som djävul, ehuru det påstås, att avgrundsandarne sargas i märgen av detta: »I förstone var ordet». Ty hela den strid -- vilja några veta -- som klöv världen i en oförenlig tvefald var ju striden om förstfödslorätten, som änglarnes drott, den med tidens morgonrodnad födde Lucifer, ville tillrycka sig från den evigt enfödde.

Det är emellertid ingalunda Mefistofeles' syfte att ringla sig undan närgångna spörsmål om sitt kynne och sina uppsåt. Han vidgår gärna, att han är

en del utav den kraft, vars lott
är alltid vilja ont och alltid verka gott,

att han är förnekelsens, förintelsens ande.

Och då Faust spörjer, varför han nämner sig »en del», när han likväl ter sig som ett helt, spiller Mefistofeles icke tillfället, som här tillbjuder sig, att gissla såväl människans högfärd som hennes skrymtan. -- Jag talar ödmjuk sanning, svarar han. Må människan tro sig vara ett helt, en liten värld för sig, en »mikrokosmos» -- och en hel liten narrvärld är hon onekligt --; jag däremot, en blygsam djävul, vidkänner ej endast, att jag är en del, utan delen av en del utav ett helt, och detta hela är allas vår moder Mörkret.

Delens del ställer sig här vid sidan av tjänarnes tjänare, »servus servorum Dei»... Satan räcker Roms biskop handen och säger: vad vi äro ödmjuka, du och jag!

Över sin strid för modern Natts rätt mot ljuset och livet skämtar han:
359

Trots vågor, stormar, jordskalv, brand
förbliver lugnt till sist så hav som land.
Och djur- och mänskoynglets syndaflod!
Slikt otyg är omöjligt att förgöra;
till graven må jag millioner föra,
dock spelar jämt ett nytt och livligt blod.

När samtalet räckt en stund på detta vis, vill Mefistofeles gå. Nu var hans syfte bara att knyta kännskapens band, och det är gjort. Annorstädes har han i elden många järn, som måste smidas färdiga, innan han ägnar Faust sin odelade vård.

Men pentagrammet vid tröskeln stänger honom vägen. Något skamsen nödgas han fästa sin värds akt på »det lilla hindret». Han märkte det icke, när han som pudel sprang in i kammarn, och att det då icke hejdade honom, kom sig därav, att den åt tröskeln pekande udden är slarvigt ritad och öppen.

Men saken fick ett annat slut:
hin onde slipper icke ut.

Faust: Men fönster, skorsten? Flyg din väg med röken!
Mefistofeles: Det finns en lag för djävlar och för spöken:
den väg vi slunkit in, den må vi ut.

Således har även helvetet sina lagar! Detta leder Faust till tanken på en skriftlig överenskommelse.

Nå, det var bra! Då kan man sluta
med er, I herrar, ett kontrakt?

Mefistofeles: Vad man dig lovat, skall du okränkt njuta
och varje prick förbli vid makt.

360

Pentagrammet, som skall värja mot onda inflytelser, blir sålunda den yttre tillskyndelsen till ett förbund mellan Faust och satan. Slikt händer, när läkedomen mot det inre onda letas i yttre ting. Femudden vid Fausts tröskel är en sinnebild av den magi, som med saliggörande former, med runor, galdrar och mynder av romerskt slag tror sig utestänga djävulen från kyrkans heliga område. Han ränner utan svårighet in, men låter icke driva ut sig, förrän hindret är ur vägen röjt.

Den skriftliga överenskommelsen uppsättes först nästa gång, då Mefistofeles, klädd som ädling i scharlakan och siden med svärd i bälte, kommer att taga Faust ut i världen, det vill säga i de sinnliga lustarnas virvel. Men i natt har djävulen bråttom, och då Faust ej så snart vill avhända sig hans uppiggande sällskap, måste Mefistofeles tillgripa sina konster för att bli fri.

Förstugugången där utanför vimlar av små tjänsteandar på helvetets tredje huvudtitels stat, »legationssekreterer» och »diplomatiske agenter», som på sin förmans lönliga bud uppstämma en kör, vilken, onimbar för andra öron, vaggar Faust i sömn. Under tiden frambesvärjer Mefistofeles en råtta, som söndergnager femudden och därmed öppnar hans fängelse. Råttan lever ock på helvetets tredje huvudtitel, oräknat sportlerna ur människornas visthus. Hon är ett diplomatiskt djur, har fin päls och gnager i mörker och tystnad sina hål och gångar.

Men Faust ser i drömmen hänryckande bilder framtrollade av den där andekören, som lik
361
eolsharpotoner genomdallrar hans själ, och han njuter redan försmaken av det jordiska paradis, Mefistofeles lovar öppna för honom. Han ser det murade valvet över sig rämna, han ser himmel efter himmel öppna sig och vika för en högre, renare, med mer glindrande stjärnor.

I dessa ljuvligt blå rymder sväva väne andeynglingar i fladdrande mantlar, vilkas band bölja ned över lundar, där älskande vandra i svärmiska drömmar bland rankor och druvor, som, pressade av osynliga händer, ena sina strålar till en över ädelstenar sorlande bäck. Längre bort sväller denna till en flod, som i fjärran breder sig till sjöar, gungande nya Lycksalighetens öar, på vilka andeynglingarne sänka sig och där de svinga i jublande danser, tills de, gripne av längtan, skifta sig i skaror och klänga över öarnes höjder eller kasta sig i de skinande böljorna eller flyga upp mot himmelen för att njuta de kärleksblinkande stjärnornas lust. [1]


[1] Här följer som avslutning andarnes härliga sång (Faustöversättningen sid. 70-72).


The above contents can be inspected in scanned images:
344, 345, 346, 347, 348, 349, 350, 351, 352, 353, 354, 355, 356, 357, 358, 359, 360, 361

Project Runeberg, Tue Dec 11 11:54:34 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faust/bild4.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free