Faust och fauststudier / Förspel i himmelen (1915) Author: Viktor Rydberg, Johann Wolfgang von Goethe - Tema: German literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

FÖRSPEL I HIMMELEN.

HERREN. DE HIMMELSKA HÄRSKARORNA.

Därefter MEFISTOFELES.

(De tre ärkeänglarne framträda.)

RAFAEL.

Din sol ännu som fordom ljuder
i syskonsfärers tävlingssång,
den väg din allmakt henne bjuder
fullbordar hon med tordönsgång.
Den synen styrker änglars skara,
fast outgrundlig är dess lag.
Ditt verk, det höga underbara,
är skönt som på den första dag.

GABRIEL.

Och snabb, ofattligt snabb sig välver
en skrudad jord i himmelsk dans,

18

där livet än i natten skälver,
än ler i paradisisk glans.
På fjällens grund, i skum begraven,
slår havets breda flodvåg opp;
med ryckas fjällen, ryckas haven
sfärers evigt snabba lopp.

MIKAEL.

Och fram i kapplopp stormar bryta
från land på hav, från hav på land,
i vredeshug en ked de knyta
av djupsta kraft från strand till strand.
Och där! förödarblixtar skära
en stig av eld för åskans slag!
Dock, Herre, dina änglar ära
den blida gången av din dag.

DE TRE TILLSAMMANS.

En syn, som styrker änglars skara;
att fatta dig är hon för svag.
Ditt verk, det höga underbara,
är skönt som på den första dag.

MEFISTOFELES.

Då du, o Herre, närmar dig på nytt
och nådigt spörjer: »hur står till bland eder?»
och gärna såg mig här i dar, som flytt,
står även jag i dina hovmäns leder.
Jag kan ej svarva granna tal, förlåt det!
fast alla här må håna mig som platt;

19

mitt patos, å, du skulle skratta åt det,
om du ej hade vant dig av med skratt.
Om sol och världar kan ej jag förtälja,
ty jag ser blott, hur mänskorna sig kvälja.
Ja, världens lille gud är jämt av samma slag,
så underlig som på sin första dag.
En smula bättre mådde han i gruset,
om ej han fått av dig det sken från himmelsljuset,
förnuftet, som han brukar - hur?
Att varda djurisk mer än något djur.
han liknar - om Ers nåd täcks njuta bilden -
en långbent en, cikadan, lille vilden,
som flyger jämt i språng på språng;
strax hörs ur gräset dock dess gamla sång.
Nå, om han låge lugnt i gräset bara;
men tänk, i allt skall han med näsan vara!

HERREN.

Har du ej mer att föredraga?
Kom du, som förr, blott för att klaga?
Är ingenting på jorden dig till lags?

MEFISTOFELES.

Nej, uselt var och är där hittilldags.
Hur ömklig mänskans lott! En jämmer utan ände!
Jag, själve fan, skäms öka slikt elände.

HERREN.

Du känner Faust?

MEFISTOFELES.

Faust, doktorn?

20

HERREN.

Ja,
min tjänare.

MEFISTOFELES.

Ja väl, men på sitt eget vis!
Ej jordisk är den tokens dryck och spis,
han fylls av jäsluft, far i molnen gärna
och, slav av halvmedveten dårskaps röst,
av himlen kräver han var skönsta stjärna,
vill njuta högsta fröjd vid jordens bröst,
och intet fjärran, intet när kan värna
hans barm mot ve och ge hans hjärta tröst.

HERREN.

Fast tjänarn ännu saknar sans och tukt,
skall han dock nå den klarhet, som han önskar;
så bidar odlarn blom och gyllne frukt
för år, som komma, när hans telning grönskar.

MEFISTOFELES.

Vad slår ni vad? På honom får jag bukt!
Ger ni mig endast tillstånd, säg,
att varligt föra honom på min väg?

HERREN.

Hans jordelevnad hör dig till,
då må du verka på hans öde.
Så länge mänskan strävar, far hon vill.

MEFISTOFELES

Nå tack! Ty gäller det de döde,
då har jag gärna små förhinder.

21

Jag har en avgjord smak för friska, röda kinder,
men för en död är jag ej hemma - nej,
med döda råttor leker katten ej.

HERREN.

Nåväl, han är dig överlämnad!
Ifrån hans väsens källa led,
om du det mäktar, denne ande ned
emot en avgrund, honom ämnad!
Om ej, stå då med skam och lär med harm,
att dunkelt känslosvall ej släcker
den rätta vägens ljus i ädel mänskobarm!

MEFISTOFELES.

Men tänk, hur långt det ljuset räcker!
Mitt vad har intet i sig, som förskräcker;
men tillåt, att vid hunnet mål jag väcker
all världen med triumfens larm!
Stoft skall han äta, finna rätten läcker,
lik ormen, moster min, vars ära vitt sig sträcker.

HERREN.

Väl, även då må fri du leka!
Jag aldrig hatat sådane som dig.
Av alla andar, som förneka,
är skalken den, som minst besvärar mig.
Hur mänskan slappas lätt! hur svag
vill hon till ostörd ro sig lägga!
Till henne då kamraten sänder jag,
vars kall som djävul är att jäkta och att egga.

22

Men I, de sanne gudasöners skara,
er fröjd må skönhetslivets rikdom vara,
er fatte vardandet i evigt livs,
i evig kärleks famn, och det som utan ankar,
ett flyktigt sken, med tidens böljor drivs,
det fästen med ovanskeliga tankar!

(Himmelen stänges. Ärkeänglarne sprida sig.)

MEFISTOFELES.

Jag hälsar på hos gubben då och då,
men aktar mig att väcka upp hans vrede.
En hygglig storman ju, som språkar så
på mänskligt vis med självaste den lede!