- Project Runeberg -  Faust och fauststudier /
Utanför stadsporten

(1915) Author: Viktor Rydberg, Johann Wolfgang von Goethe - Tema: German literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
43

Utanför stadsporten.

LUSTVANDRARE AV ALLA SLAG TÅGA UT.

NÅGRE HANTVERKSSVENNER.

Men varför dit? Vart viljen I?

ANDRE.

Vi gå till jägarhyddan, vi.

DE FÖRRE.

Och vi till kvarnen.

EN HANTVERKSSVEN.

Vem vill vandra
med mig till vattenbygget, säg?

EN ANDRE.

Nej, dit är ej en vacker väg.

BÅDA.

Och vart går du?

EN TREDJE.

Jag följer med de andra.
44

EN FJÄRDE.

Kom med till Burgdorf! Där, jag svarar för,
finns bästa ölet och de skönsta mör
och gräl de yppersta i världen.

EN FEMTE.

Åhå, då har du klåda i ditt skinn
för tredje gången, lustigkurre min!
Jag vill ej dit, jag fasar för den färden.

EN TJÄNSTEFLICKA.

Nej du, jag går till stan tillbaka.

EN ANDRA.

Å kom, han finns vid popplarna bestämt!

DEN FÖRRA.

Ett nöje just för mig att smaka!
Han går ju bredvid dig alltjämt,
och dansar han, är det med dig.
Vad röra dina nöjen mig?

DEN ANDRA.

Men han har sällskap, du, i dag -
krushuvudet, det sporde jag.

STUDENT.

Se, hur de kila av med lust och gamman!
Herr broder, kom! med dem slå vi oss samman.
Ett mustigt öl, en bitande tobak,
en piga söndagsklädd, se där min smak!
45

BORGARFLICKOR.

Två ljusa pojkar, må jag säga!
Det är en skam att se därpå:
det bästa sällskap kan man äga,
men efter pigor ränner man ändå.

EN ANDRE STUDENT (till den förre).

hav ej så brått! Bakom oss gå,
så näpet klädda, borgardöttrar tvenne.
Min granne är den ena av de två:
jag, oss emellan, slår för henne.
Så blygt och sedesamt de gå,
men taga oss nog med ändå.

DEN FÖRRE.

Nej, käre bror, fint sällskap det generar.
Pass på vårt villebråd! här gäller hast!
Den hand om söndan ömmast karesserar,
som har om lördan fört en kvast.

EN BORGARE.

Borgmästarn, som vi valt, jo, det är mig en herre!
Nu, då han är det, pöser han allt värre.
Vad gör han då för stan till slut?
På sämre tider alla tecken tyda,
man måste mer än förut lyda
och skatta mera än förut.

TIGGARE (sjunger).

I damer, älskliga och sköna,
i stass så fin, med kind så röd!
46

I gode herrar, må jag röna
ett hjärta, som vill se min nöd!
Ej fåfängt ljude här min lira!
Gott hjärtelag, glatt sinnelag!
Den vilodag, som alla fira,
han vare mig en skördedag!

EN ANNAN BORGARE.

Jag vet ej bättre, jag, på sön- och högtidsdagar
än att få språka med en yrkesbror
om krig och krigsrumor, när folk behagar
att klappa upp varann långt bort där turken bor.
Man står vid fönstret, tar sitt glas med smak,
ser båtars mängd, som nedåt strömmen glider,
går glad om kvälln till eget tak
och prisar fred och fredens tider.

TREDJE BORGARE.

Jag tycker, granne, just som du:
må gärna land och riken ramla
och skallar klyvas mitt itu,
blott allt hos oss blir vid det gamla.

KÄRING (till borgarflickorna).

Nej, se så granna! Väna, unga blod!
Vem kan ej lätt förgapa sig i slika!
Blott litet mindre övermod!
Jag kunde skaffa, jag, vad flickor efterfika.

BORGARFLICKA.

Agata, skynda dig, min skatt!
Att ses med slik en häxa, det är farligt...
47

Hon lät mig se, förliden Andersnatt,
min »blivande» livslevande och klarligt.

DEN ANDRA.

Min såg jag i kristall, bland andre stolte män,
lik en soldat, som aldrig rädes;
jag sökt och sökt och söker än,
men finner honom ingenstädes.

SOLDATER.

      Borgar med torn och
      trotsande tinne,
      flickor med hugstort
      hånande sinne,
      eder jag vinne!
      Djärv är min idrott,
      härlig min lön.
      Våra trumpeter
      - skiftande öden! -
      bjuda till fester,
      ljuda till döden!
      Det är ett liv, ett
      stormande! alla
      flickor och borgar
      kuvas och falla.
      Djärv är vår idrott,
      lönen en värld!
      Krigareskaran
      skyndar sin färd.
48

FAUST och WAGNER.

FAUST.

Från is är strömmars och bäckars lopp
av huld och livande vårblick lossat,
och dalen grönskar av nyfött hopp.
Den gamle vintern, vars makt han krossat,
drog sig i skrovliga bergen opp.
Än frestar flyktingen gagnlös fejd
och kastar hagelskurar strida
i ränder över den grönskande nejd;
men vitt vill solen nu mer ej lida,
nej, bjärta färger vill hon väva
i allt, och allt skall leva och sträva.
Än sakna ängarna blommors släkt;
då ger hon dem mänskor i prydlig dräkt.
Låt ögat åter till staden ila
från dessa kullar, där nu vi vila.
Ur porten, som blickar så allvarsam,
tränger en brokig skara fram,
och alla sola sig nu som bäst,
de fira herrens uppståndelsefest,
ty se, uppståndna äro de själva!
Ur kvava kamrar i trånga kojor,
ur hantverks- och yrkeslivets bojor,
ur gränders trängsel, där hopen kravlar,
som tryckt i stoftet av tak och gavlar,
ur kyrkornas vördnadsbjudande natt
de alla i livet framgå glatt.
Och se! kring lundar och ängar sprider
sig vimlet, delat i strömmars mängd,
49

och munter. julle vid julle glider
på floden i hela hans bredd och längd!
Och lastad ända till sina kanter
från stranden skjuter den sista båt,
ja, även fjärran från bergens branter
ses kläder skymta i färgers ståt.
Nu hörs från byn ett lustigt vimmel,
ja, här är folkets sanna himmel,
här jublar allt i glättigt lag,
här är jag människa, även jag.

WAGNER.

Att gå, herr doktor, vid er sida
är mig en ära och en vinst,
men gå här ensam skulle jag ej lida,
ty råhet tål jag allra minst.
Fiolgnäll, skrän och kägelklotens dunder
jag hatat all min levnad lång.
Om fan besatt dem vore intet under -
slikt kallas glädje, kallas sång.

BÖNDER
(under linden. Dans och sång).

Och herden prydde sig till dans
med brokig jacka, band och krans,
han var så grann att skåda;
kring linden fullt av folk det fanns,
allt rycktes med i yster dans.
För hi och hå
och hej! hur stråkar gå,
hur flinkt de dansen tråda!
50

Brått vill han fram, han tränger på
och skuffar, aj! en flicka då -
det skedde blott av våda.
Den raska jäntan vände sig
och sade: det var dumt av dig!
För hi och hå
och hej! hur stråkar gå!
Lär folkvett, vill jag råda.

Men flickan han till dansen drog,
var kjortel flög, vart skört det slog,
så raskt de svängde båda.
Man är så röd, man är så varm.
De vila, flämta arm i arm.
För hi och hå
och hej! hur stråkar gå!
Vad månde detta båda?

Nej, kcm mig ej förtroligt när!
Sin brud så mången locka plär
våda och förråda. -
Men ve! vart smög med henne han?
Från linden skalla hörde man:
För hi och hå
och hej! hur stråkar gå
och sång och glädje råda!

GAMMAL BONDE.

Herr doktor, det är vackert gjort,
att ni ej glömde oss i dag
och, fast ni är en höglärd man,
51

vill trängas här i folkets lag.
Så tag nu ock vårt bästa krus,
som fyllts med druvors friska must!
Jag räcker det och önskar högt:
Drick mer än svalka här och lust!
För varje droppe, frisk och sval,
en dag till edra dagars tal!

FAUST.

Jag önskar er allt gott till tack
för vederkvickelsen jag drack!

GAMMAL BONDE.

Att ni på denna glada dag
har kommit hit är rätt och skäl,
ni, som i forna onda dar
har velat oss så hjärtligt väl.
Än står här mången varm och röd,
som eder fader dock till slut
fick frälst ur febereldens glöd,
sen pestens gift var drivet ut.
Själv gick ni då ur hus i hus
med hjälp och råd, fast yngling blott.
Man bar så många döda ut,
men ni gick fri för dödens skott.
Ert mod höll stånd, den himlagåvan,
ty hjälparn själv fick hjälp från ovan.

ALLA.

Ja, välgång åt beprövad man,
Och länge leve, hjälpe han!
52

FAUST.

För Honom ovan böjen er,
som hjälpa lär och hjälpen ger!

WAGNER.

Hur bröstet måste vidgas, store man,
då mängden visar er en sådan heder!
Den som av sina pund sig reder
en sådan vinst, hur lycklig han!
Man frågar, springer, tränges omkring eder,
föräldrar visa er för sina små;
vart ni må gå,
de ställa sig i leder,
luften flyga hattarne,
ja, nära nog på knä man faller neder,
som komme själva venerabile.

FAUST.

Än några steg dit upp till denna sten;
här vilja vi på färden rasta.
Här satt jag ofta tankfull och allen
och späkte mig med bön och fasta
och lyfte händerna till himlen opp
och ville, stark i tron och rik på hopp,
med gråt och suckan Herren hasta
med hejdandet av pestens lopp.
Nu - mängdens lov är skärande som hån!
Se i min själ och du skall lära,
hur föga far och son
ha varit värde sådan ära.
Min far var mystiker, en hedersman,
53

som kring naturens underbara
och helga kretsar sina griller spann
i redligt strävande att dem förklara.
Han stod i sällskap med adepter
och sammangöt vid ugn och härd
på grund av hundratals recepter
allt stridigt i naturens värld.
Då sågs det »röda lejon» dristigt gilja
i ljumma badet till »den vita lilja»,
och båda pinades att fly
från bädd till bädd vid öppna lågors gny.
Om sist i glaset rika färger logo
och »unga drottningen» sitt intåg gjort,
var läkemedlet där - de sjuke dogo;
om någon kom sig, det var aldrig sport.
Så foro vi med våra avgrundsbrygder
långt värre fram i dessa bygder
än själva pestens plågoris.
Själv göt jag detta gift i tusen munnar;
de vissnade - och folket nu förkunnar
den fräcke mördarns lov och pris!

WAGNER.

Men detta bör ju ej bedröva!
För redlig man är det ju nog
att samvetsgrant och punktligt öva
den konst, som själv i arv han tog.
Om du som yngling hedrade din far,
så har du gärna lyssnat till hans lära;
om du din vetenskap som man förkovrat har,
så kan din son ju nå än större ära.
54

FAUST.

Kan någon hoppas frälsning ur de tomma
som havet djupa villor, lycklig han!
Vad ej man vet, det tarvar man,
och vad man vet är ej till fromma.
Likväl - i vemod över mänskonöd
må stundens hulda gava ej försina!
O, ser du, hur i aftonsolens glöd
de uti grönskan strödda tjällen skina!
Hon sjunker... dagen dör... men där, hur stolt hon far
att hölja i sitt ljus den andra världen!
O, lyfte mig från jorden vingars par
att följa, alltid följa med på färden!
I evigt aftonsken jag sage då
vid mina fötter jorden uti drömmar,
var dal i skymning sänkt, i brand var fjälltopp stå
och silverbäckar söka gyllne strömmar.
Ej stängde klyftor då, ej höga berg,
min gudalika färd uti det höga;
ren havet öppnar sig för häpet öga
med vikar skimrande i purpurfärg.
Nu sänker, sänker sig gudinnans änne,
men då med nyväckt lust jag ilar efter henne
att dricka evigt ljus ur hennes flammors skatt,
framför mig dag, bakom mig natt,
där uppe himmelen, där nere havets bölja!
En härlig dröm... varunder hon försvann!
Ack, kroppen ej sa lätt far vingar, han,
att vingad ande på hans färder följa.
Dock kan envar en medfödd längtan märka,
att upp och fjärran hän han vill,
55

när över sig han hör, hur vårens lärka
oskönjelig i rymden slår sin drill,
när bredda vingar örnen häva
högt över tallkrönt stupas rand,
och tranan ses mot hemmet sväva
ut över hav, ut över land.

WAGNER.

Av griller har ock jag haft mina stunder;
slik längtan dock jag ej förstår,
till fågelns vingar jag alls icke trår,
och snart man sett sig mätt på fält och lunder.
Vad högre fröjd, då man på tankens vingar
från bok till bok, från blad till blad sig svingar!
En vinternatt, då flitens ljus är tänt,
är sommarljuv och livar alla leder,
och, ack! upprullar du ett vördigt pergament,
då stiger hela himlen till dig neder.

FAUST.

Du känner blott den ena driftens röst;
må då du aldrig tjusas av den andra!
Ack, tvenne själar bo i detta bröst
och vilja skilda banor vandra!
Den ena slår i sinnligt kärleksrus
med krampens styrka armarne kring världen;
den andra sträcker våldsamt färden
till höga anors sfär ur jordens grus.
O, givas andar i det blå,
som öva välde mellan jord och himmel,
ned ur det gyllne soldoft sväven då
och fören mig i brokigt levnadsvimmel!
56

En magisk mantel min, som på mitt bud
mig bure hän till fjärran länder -
den vore icke fal ur mina händer
för dräkters prakt, ej för en konungs skrud.

WAGNER.

Nej, kalla icke ned den kända skara,
som strömmande i luften far omkring
och hotar oss på jordens ring
från alla håll med tusenfaldig fara!
Från norden tränga de så isigt kallt
in på dig med de uddigt vässta tungor;
från östern komna, de förtorka allt
och nära sig av dina lungor;
och söderns svärm med öknens kvalm och törst,
han nalkas, och du känner hjässan glöda;
och västerns skara vederkvicker först,
men för att dränka dig och jordens gröda.
De lyss med skadefröjd till minsta ljud,
de lyda, ty de äro svekfullt sluga,
de ställa sig som himlens sändebud
och läspa ljuvt som änglar, när de ljuga.
Men nu är luften kall och nejden grå,
och dimman faller. Vi må gå!
Om kvällen skattar man sin lilla vrå.
Men varför står du där och stirrar så?
Vad kan så fängsla dig i skymningsstunden?

FAUST.

Se, hur han springer där i krets, den svarte hunden!

WAGNER.

Den har jag länge sett. Vad märkligt är med den?
57

FAUST.

Vad tror du, att det är? Giv noga akt. min vän!

WAGNER.

Det är en pudel, som vill vädra opp
sin herre efter hundars vana.

FAUST.

Men se, han tecknar i sitt lopp
kring punkten, där vi stå, en ständigt trängre bana.
Det lyser, om jag ej ser illa,
liksom en eldrand i hans spår.

WAGNER.

Å, ni är ute för en ögonvilla,
det är en hund till hull och hår.

FAUST.

Mig tycks, som lade han kring oss en snara,
en magisk fin, för kommande försåt.

WAGNER.

Sin herre letar han och synes vara
helt brydd att finna andra på sin stråt.

FAUST.

Allt trängre krets! Nu är han när!

WAGNER.

Ni ser en hund och ej ett spöke här:
han gnäller tveksamt, lägger sig på buken ned
och viftar svans, allt efter hundars sed.
58

FAUST.

Nå, kom och följ oss, arma djur!

WAGNER.

Det är en pudeltok av muntraste natur:
du stannar, och han hejdar strax sitt lopp,
du lockar, och han springer mot dig opp,
vad man har tappat, bringar han i knäppen,
vattnet springer han och tar opp käppen.

FAUST.

Du har nog rätt: jag ser i detta djur
ej spår av ande, allting är dressur.

WAGNER.

En hund, som fått sin tukt, är värd
att ses med ynnest även av en lärd.
Jag undrar ej, att han din gunstling blev,
studenternas läraktige elev.

(De gå in genom stadsporten.)


The above contents can be inspected in scanned images: 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58

Project Runeberg, Tue Dec 11 11:54:32 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faust/k02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free