| 59 |
FAUST (inkommer med pudeln).
Se, nattens djupa mörker täcker
den ängd, där nyss en gäst jag var;
en mystisk helig bävan väcker
till liv vad anden ädlast har.
Begärens storm och lustars villa
ha slumrat in med dagens larm,
och mänskokärlek rör sig stilla,
Guds kärlek rör sig i vår barm.
Still, pudel, ränn ej fram och tillbaka!
Vad har du vid tröskeln att vädra på?
Min bästa kudde vill jag försaka,
kom, lägg dig på den i spiselns vrå!
Du roat mig nyss på stigar och backar
med lek och språng, som du kunde bäst;
för detta som värd jag nu dig tackar,
men var en tyst och fridsam gäst!
När lampan åter vänligt brinner
uti vårt trånga stilla bo,
sitt bättre jag man återfinner,
hjärtat spridas ljus och tro,
| 60 |
Morra ej, pudel! Till de toner, som gläda
och fylla med helig längtan min själ,
passa ej djuriska läten väl.
Vi känna av vana, att människor smäda
vad ej de förstå, och håna och häda
det goda och sköna,
varav de ju ofta omak röna.
Vill hunden gläfsa däråt som de?
Men ack! jag känner, att ur hjärtats källa,
hur än jag önskar det, frid ej mer vill kvälla.
Men varför skall så hastigt strömmen sina
och vi på nytt i törst förtvina?
Så ofta skulle mig detta hända.
Dock, denna brist kan till förmån lända:
vi lära det överjordiska skatta,
till uppenbarelse längtan fatta,
och detta ljus är klarast tänt
uti det nya testament.
Jag trängtar nu att dess grundtext höra
och att med redligt ordaval
till kära modersmålet överföra
det heliga original.
(Han slår upp en bok och börjar.)
Det skrivet står: »i förstone var ordet»;
här redan sjunker pennan ned till bordet;
| 61 |
Om mitt värdskap ej skall sluta,
pudel, hör upp att tjuta,
hör upp att skälla!
Gästrätt må ej gälla
för kamrat, som stör mig så!
En av oss två
skall ur kammarn gå.
Ogärna häver jag gästrätten opp;
men dörrn är öppen nu, du har ditt fria lopp.
Men vad får jag se!
Kan slikt naturligt ske?
Är min syn rent befängd?
Han sväller ut på bredd och längd,
han reser sig väldig opp,
det är ej längre hundens kropp!
Är det ett spöke jag fått till gäst?
Nu liknar han Nilens jättehäst
med brinnande ögon, hiskligt gap!
| 62 |
ANDAR (i förstugugången).
En är i fällan fången!
Följ honom icke, stanna i gången!
Gammal fanderslurifax
mår som räv sax.
Men given akt!
Rören eder,
sväven upp och neder,
då är han ur knipan bragt.
Kunde vår skara
till gagn honom vara,
ty oss allesamman
var han ju till gamman!
FAUST.
Först skall jag söka dig styra:
med formeln för de fyra:
Salamander skall glöda,
Undin förrinna,
Sylfid försvinna,
Kobold ha möda!
Den som ej känt
vart element,
ej vet att märka,
huru de verka,
kan ej befalla
andarne alla.
| 63 |
Ingen av desse
göms i min bjässe.
Han ligger ju lugnt och begrinar mig!
Men vänta, än mer jag pinar dig!
Nu skall ditt öra
få värre ord att höra!
Skulle du stamma
ur helvetets flamma,
så se det tecken,
som djupt förfärar
de svarta härar!
Nu reser han borst och skjuter rygg.
Säg, kan du trygg
det tecknet se,
du skam och ve!
Mystärn, som är dig sluten,
men genom himlar gjuten,
den evigt födde,
som för ett nidstyng blödde?
| 64 |
Nu sväller han upp bak spiselns kant
till elefant!
Nu fyller han hela rummet opp,
mer lik en dimma än en kropp;
men stig nu ej mot taket opp,
nej, lägg dig här vid mästarens fot!
Du ser, förgäves är ej mitt hot.
Med helig låga sveder jag dig!
Akta dig
för det trefalt glödande ljus!
Akta dig, du monster,
för den största av mina konster!
(Vid Fausts ord skingras dimman, och Mefistofeles klädd som vandrande skolast, framträder ur spiselvrån.)
MEFISTOFELES.
Men varför sådant larm? Till tjänst står jag ju gärna!
FAUST.
Det var således pudelns kärna!
En vandrande skolast! Jag måste skratta gott.
MEFISTOFELES.
Jag hälsar er, bland lärde män en stjärna!
Av er har jag ett duktigt svettbad fått.
FAUST.
Ditt namn?
MEFISTOFELES.
Den frågan -- är hon svaret värd
för den, som ordet så föraktar,
| 65 |
FAUST.
Hos er, I herrar, lär det bruket råda
att bära namn, som väsendet förråda:
»fördärvarn», »lögnarn», »flugoguden»,
här framgår väsendet ur ljuden.
Vem är du då?
MEFISTOFELES.
En del utav den kraft, vars lott
är alltid vilja ont och alltid verka gott.
FAUST.
Slikt dunkelt tal förstår jag ej.
MEFISTOFELES.
Min andes väsen, det är nej,
och det med skäl, ty allt, som födes,
är endast värt, att det förödes.
Fördenskull vore bäst, att intet funnes till.
Fördärv och synd - vad namn ni vill -
kort sagt: vad under ordet ont är känt,
det är mitt rätta element.
FAUST.
Du nämner dig en del och står dock hel för mig.
MEFISTOFELES.
En blygsam sanning må jag mäla dig:
då mänskan, liten narrvärld, i sin flärd
tror sig ett helt och kallar sig en »värld»,
| 66 |
FAUST.
Ditt ädla kall jag nu förstått:
i stort förmår du ej förstöra,
fördenskull börjar du i smått.
MEFISTOFELES.
Ack, föga är därmed att göra!
Det något, som mot intet träder opp -
jag menar denna plumpa värld -
bekämpar jag med städse gäckat hopp,
men har ej framgång på min vapenfärd.
Trots vågor, stormar, jordskalv, brand
förbliver lugnt till sist så hav som land.
Och djur- och mänskoynglets syndaflod!
Slikt otyg är omöjligt att förgöra;
till graven må jag millioner föra,
dock spelar jämt ett nytt och livligt blod.
Så går det på; man kan bli galen!
Tänk blott av frön de gränslöst stora talen,
som uti luft och jord och vatten gömma sig,
| 67 |
FAUST.
Den kalla djävulshanden knyter
du mot den skaparkraft, som flyter
i tingen, evigt lyckosam;
men fåfängt sträcker du den näven fram.
Slå dig på något annat göra,
du Kaos' underlige son!
MEFISTOFELES.
Det är ett råd, som tål att höra;
mer nästa gång därom! Nu härifrån!
Du låter mig ju kila mina färde?
FAUST.
Vad tjänar väl den frågan till?
Nu har jag reda på ditt värde;
besök mig, när och hur du vill!
Se där ett fönster, där en dörr;
till tjänst står ock en skorstenspipa.
MEFIISTOFELES.
Nå, rent ut sagt, vad du ej visste förr:
ett litet hinder bragt mig här i knipa;
vid tröskeln finns en krumelur...
FAUST.
Är det mitt pentagram, som ängslar?
Men om det har en kraft, som fängslar,
| 68 |
MEFISTOFELES.
Se själv! En linje där är illa dragen,
och något öppen är - det ser du nu -
den vinkeln, som åt dörren pekar.
FAUST.
Det var då en av slumpens bättre lekar!
Du är ju då min fånge, du!
Och av en lyckträff sådant hände!
MEFISTOFELES.
Ack, pudeln såg det ej, när in han rände,
men saken fick ett annat slut:
hin onde slipper icke ut.
FAUST.
Men fönster, skorsten? Flyg din väg med röken!
MEFISTOFELES.
Det finns en lag för djävlar och för spöken:
den väg vi slunkit in, den må vi ut.
Vid in, men ej vid ut gör man som man behagar.
FAUST.
Så? Själva helvetet har lagar?
Nå, det var bra! Då kan man sluta
med er, I herrar, ett kontrakt?
| 69 |
MEFISTOFELES.
Vad man dig lovat, skall du okränkt njuta
och varje prick förbli vid makt.
Dock, detta tål att överväga,
vi tale mer därom härnäst.
Farväl är nu det bästa ni kan säga;
och därom ber så ödmjukt eder gäst.
FAUST.
Nej, du skall glamma med mig än
en liten stund; sen må du fara.
MEFISTOFELES.
Nej, släpp mig lös! Jag kommer snart igen;
då kan du fråga; jag skall svara.
FAUST.
Det är ej jag, som efter dig har stått;
skyll du dig själv, att du är fången!
Håll fan, när fast du honom fått!
Han gillras ej så lätt för andra gången.
MEFISTOFELES.
När du så vill, så må det bli därvid;
här står jag som din sällskapsbroder färdig,
men tillåt, att jag tager upp din tid
med prov på konst, som är mig värdig!
FAUST.
Det står dig fritt, det önskar jag,
blott konsten är mig till behag.
| 70 |
MEFISTOFELES.
Pass på, min vän! Du skall förnimma
mer sinnesfröjd i denna timma
än på ett år av vanligt tråkigt slag.
De toner, som från mina andar klinga,
de sköna bilder, som de bringa,
de äro ej ett simpelt gyckelspel:
din lukt av blomsterdoft skall tjusas,
din smak av ljuva safter rusas
och känseln få sin rika del.
Allt är på förhand ordnat, hör!
Stäm upp din sång, min andekör!
ANDAR.
Vike de dunkla
valv och försvinne!
Eterns den blåa
tjusande himmel
skåde här in!
Skyarnes gråa
töcken förrinne!
Stjärnornas vimmel
klarare brinne,
mildare solar
skine där in!
Hän över ängden
flyr som en hägring
himmelska söners
luftiga fägring;
trånande böners
körer dem följa;
| 71 |
skrudarne, banden,
fladdra och bölja
hän över landen,
hän över lunder
tysta, varunder
kärlekens ljuva
evighetstanka
älskande tänka.
Ranka vid ranka,
druva vid druva!
Huru de blänka,
svälla och skjuta
strålar, som sluta
samman, och snart en
flod utav viner
sköljer med fart en
bädd av rubiner,
undan han seglar
dröjande höjder,
ilar och speglar
strändernas fröjder,
vidgas till sjöar,
famnande ljuvligt
leende öar.
Solen till möte
flyger berusad
andarnes skara,
sänker sig tjusad
åter de klara
öar till möte,
gungande lätt på
böljornas sköte,
| 72 |
MEFISTOFELES.
Han sover. Mycken tack för er konsert,
tack, varje gosse, luftig, fin och smärt!
Han vaggats ljuvt i sömn av eder hand. -
Än är du icke karl att hålla fan i band.
Må trolska drömmar nu med honom sväva
djupt in i villors underbara land!
Dock för att denna tröskels trollmakt häva
behöver jag en råttas tand.
En lång besvärjelse skall jag ej göra;
där prasslar en, och hon skall genast höra.
Jag, herren över alla möss
och flugor, paddor, loppor, löss,
| 73 |
FAUST (uppvaknande).
Ack, åter gäckad och förhånad!
Så ändas då min anderika trånad,
att djävuln var en dröm, som ljög,
och att på dörrn en pudel smög.
