- Project Runeberg -  Faust och fauststudier /
Häxans kök

(1915) Author: Viktor Rydberg, Johann Wolfgang von Goethe - Tema: German literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
116

Häxans kök.

(På en låg äril står en stor kittel över elden. I ångan däröver te sig varjehanda skepnader. En markatta skummar kitteln och tillser, att han icke kokar över. Markatthonan med ungarne sitter bredvid och värmer sig. Väggar och tak höljda med de underligaste bohag.)

FAUST och MEFISTOFELES.

FAUST.

Hur vidrigt detta trolldomsvanvett är mig!
Och hälsan, tror du, du beskär mig
i detta träsk av tokeri?
Är det en kärings goda råd jag kräver?
Är det en sliks gårkokeri,
som tretti år från denna nacke häver?
Ve mig, vet du ej bättre råd!
Mitt sista hopp har ren försvunnit.
Har ej en ädel ande i sin nåd,
har ej naturen någon balsam funnit?

MEFISTOFELES.

Min vän, nu syns du åter klok.
Ett medel finns, förutom häxans kittel;
men se, det står uti en annan bok
och är ett underligt kapitel,
117

FAUST.

Säg ut!

MEFISTOFELES.

Nå hör, hur simpelt medlet är!
Ej trolldom, doktor eller mynt det kräver.
Ut med dig strax på åkern här!
Där hackar du med lust och gräver.
När dig med enkel spis, och stäng dig inne
inom den trängsta krets med själ och sinne,
lev ibland fän som fä, och akta ej för rov
att gödsla själv de fält, där du skall bärga!
Se där varav du har behov,
skall du till åtti år din ungdom värja.

FAUST.

Jag är ej van därvid, kan ej fördraga
att i min hand en spade taga,
jag trivs ej i en sådan levnadskrets.

MEFISTOFELES.

Då måste häxan stå tillreds.

FAUST.

Men varför denna käring då?
Du själv - kan du ej drycken brygga?

MEFISTOFELES.

Ett nöje just att hitta på!
Jag ville hellre tusen broar bygga.
Ej konst och vetenskap förslå,
118

här tarvas tålamod också:
en stilla själ, som sysslar oförtruten,
av tiden varder kraft i brygden gjuten.
Och sen, hur mycket smått och gott
av underting, som därtill höra!
Av fan har hon den konsten fått,
men likväl kan ej fan det göra.
(Hans blick faller på djuren.)
Hur nätta varelser, min vän!
Den pigan är och drängen den.

(Till djuren.)

Är hon ej hemma, eder fru?

MARKATTORNA.

På gille, du!
Flög ur hus
genom skorsten burdus.

MEFISTOFELES.

Hur länge plär
hon svärma så där?

EN MARKATTA.

Så länge jag gassar
mina tassar.

MEFISTOFELES (till Faust).

Vad säger du? Det är ju söta djur?

FAUST.

Så äckliga, att aldrig såg jag maken.
119

MEFISTOFELES.

Men prata med dem livar min natur
och är mig mer än annat snack i smaken.
Så flinkt de vispa om och doppa!

(Till den ena markattan.)

Nå säg, satdockan min, vad rör du i?

MARKATTAN.

Jag kokar tunnlagd tiggarsoppa.

MEFISTOFELES.

Då har du kunder i parti.

MARKATTHONAN (smyger intill Mefistofeles och smeker honom).

Ack, gör mig nu rik
vid raffelmusik
och tärningens svängar!
Min nöd har du sett,
men nog har jag vett,
om blott jag har pengar.

MEFISTOFELES.

Den apan blir helt visst vid gott humör,
får hon att göra med en kollektör.

(Under tiden hava markattungarne lekt med ett stort klot, som de nu framrulla.)

MARKATTHANEN.

Se världens lopp!
Går ned och opp
och runt och galet!
Har klang av glas,
120

går lätt i kras,
är bara skalet.
Hon glänser här,
än mera där.
Vid liv jag är,
men du har valet:
gå därifrån
eller dö, min son!
Av ler hon är,
och lätt en skärva
kan dig fördärva.

(Markatthanen tar ned ett såll.)

MEFISTOFELES.

Vad gör du, din luv?

MARKATTHANEN.

Jo, är du en tjuv,
så syns det i sållet.
(Springer till honan och låter henne se genom sållet.)
Nu ser du en luv,
nu ser du en tjuv.
Men tyst blir det hållet.

MEFISTOFELES (närmar sig elden).

Nå, kitteln här står?

MARKATTORNA.

Ej våpet förstår,
vad kitteln förmår,
vad grytorna mäkta.
121

MEFISTOFELES.

Ohövliga djur!

HANEN.

En stol, eller hur?
Och även en fläkta.

(Nödgar Mefistofeles att sätta sig och räcker honom en fläkta.)

FAUST (som under tiden stått framför en spegel och än närmat sig, än avlägsnat sig från honom).

Vad ser jag! Fägring utan namn,
som spegeln trolskt för ögat bringar!
Giv mig de snabbaste av dina vingar
och för mig, kärlek, hän i hennes famn!
Ack, i ett moln ses hon försvinna,
om ej på denna punkt jag kvar vill stå,
om närmare jag vågar gå.
O, skönsta bild utav en kvinna!
Är kvinnofägring så utöver allt?
Skall alla himlars glans jag enad finna
denna vilande gestalt?
Finns sådant på vår jord!

MEFISTOFELES.

Naturligt,
ty när en Gud vill svettas veckan ut
och ropa bravo själv till slut,
bör vad han gör bli rätt finurligt.
Se dig nu mätt på den figuren!
Jag spårar upp åt dig en sådan skatt.
122

Den som med henne har sin bröllopsnatt
är under lyckans stjärna buren.

(Faust ser oavlåtligt i spegeln. Mefistofeles, som sträcker sig i stolen och leker med fläktan, fortfar.)

Här tycker jag mig lik en konung trona;
en spira har jag här, det fattas blott en krona.

(Djuren, som hitintills gjort varjehanda underliga rörelser, bära under skrik och larm en krona till Mefistofeles.)

MARKATTORNA.

Ack, var nu så god
med svett och med blod
den kronan att limma!

(De handfara henne ovarsamt, bryta henne i två stycken och springa omkring med dem.)

Ha, måste det ske!
Vi tala och se,
vi höra och rimma.

FAUST (vänd mot spegeln).

Ve! mitt förstånd har mist sitt ankar.

MEFISTOFELES (pekande på djuren).

Mitt driver ock bland bränningar och bankar.

MARKATTORNA.

Om lyckan det vill
och slumpen därtill,
så nog blir det tankar.

FAUST (som ovan).

Mitt hela inre börjar bränna.
Bort härifrån! Kom nu... och fort!
123

MEFISTOFELES (i sin förra ställning).

Det må man då åtminstone bekänna,
det är poeter, som bekänna kort.

(Kitteln, Som markatthonan försummat, kokar över; en stor låga slår upp i skorstenen. Häxan kommer nedfarande genom lågan med ett rysligt skrik.)

HÄXAN.

Aj, aj, u, hu!
Fördömda so! Förbannad du!
Försummar kitteln, sveder din fru.
Fördömda djur!

(Får syn på Faust och Mefistofeles.)

Hur är det, hur?
Vad är det där?
Vad gör ni här?
Hur smög ni in?
Förbrinn, förbrinn
i ben och skinn!

(Hon tar med grytskeden i kitteln och kastar lågor på Faust, Mefistofeles och djuren. Djuren tjuta.)

MEFISTOFELES (slår med fläktan bland glas och kärl).

Itu, itu!
Där ligger nu
båd brygd och glas,
ett lustigt ras.
Min takt, du as,
till vad du sjunger, du.

(Häxan träder tillbaka full av fasa och ilska)
124

Se opp, benrangel, odjur! Det är jag,
den mästare, med vilken du ej tävlar.
Vad hindrar mig att slå ett slag
och krossa dig och dina markattdjävlar!
Har röda tröjan mist respekt?
Bär jag ej tuppens fjäder högt i stäven?
Kom jag med anletet betäckt?
Och skall jag säga namnet även?

HÄXAN.

Förlåt mitt sätt att taga mot!
Jag ser ju, herre, ingen hästefot,
och korpeparet har försvunnit.

MEFISTOFELES.

För denna gången må det gå,
ty sen vi träffades, vi två,
har ej så litet vatten runnit.
Du ser, kulturn, som slickar allt,
har sträckt sig ock till djävulens gestalt.
Det nordiska fantom hört länge till det forna:
var kan du nu se hornen, svansen, klorna?
Min hästfot, oumbärlig som han är,
kan skada mig i opinionen;
en lösvad jag fördenskull bär,
lik mången man av goda tonen.

HÄXAN (dansande).

Jag tappar rent båd sans och vett,
ty junker Satan har jag återsett.

MEFISTOFELES.

Det namnet har jag mig ju undanbett!
125

HÄXAN.

Men varför då! Vad ont kan det ha gjort?

MEFISTOFELES.

Det har man längesen i fabelboken skrivit;
dock, släktet bättrats ej, såvitt jag sport,
den onde är man kvitt, de onde ha förblivit.
Säg herr baron, så är den saken god,
jag är en adelsman, som andre män av adel,
och om du tvivlar på mitt ädla blod,
så se mitt vapen utan fläck och tadel!

(Gör en ohövisk åtbörd.)

HÄXAN (gapskrattar).

Ha, ha, det är just i er väg.
Är ni mig ej den gamle skälm, så säg!

MEFISTOFELES (till Faust).

Min vän, det här är dig en läxa,
hur man skall umgås med en häxa.

(Till häxan.)

Nu till det ärende vi haft!
Ett glas av din bekanta saft,
ett glas utav den allra äldsta,
ty åren öka ju dess kraft.

HÄXAN.

Ja, gärna, här har jag en flaska,
varur jag själv ibland plär snaska,
som alldeles är fri från stank.
Ett glas därav vill jag servera,
126

(Viskar till Mefistofeles.)

Får karlen oberedd därav en slank,
så lever, som ni vet, han ej en timme mera.

MEFISTOFELES.

Han är en vän, som drycken skall kurera,
väl värd det bästa köket kan prestera.
Läs dina trollspråk, drag din krets,
och håll en bräddad kopp tillreds!

(Häxan drar med underliga åtbörder en trollkrets och ställer besynnerliga saker därinom. Härunder börja glasen klinga och kittlarne skramla. Därefter bär hon fram en stor bok, ställer inom ringen markattorna, som tjäna henne till bord och måste hålla facklorna. Hon vinkar till Faust att närma sig.)

FAUST (till Mefistofeles).

Men säg, vad gör hon där för fukter?
Hon vrider sig i vilda bukter.
Slikt vämjeligt bedrägeri
det känna och det hata vi.

MEFISTOFELES.

Bah, lägg du bort den stränga minen!
Åt slikt bör man ju skratta blott.
Små hokuspokus gagna medicinen.
Det gör, att saften gör dig gott.
(Han nödgar Faust gå inom ringen.)

HÄXAN (läser med stort eftertryck ur boken).

Du bör förstå,
att en, när två
127

du låter gå,
är tian lik,
gör trean jämn,
så är du rik.
Släpp fyran bort,
ty femman, sexan,
så säger häxan,
gör sju och åtta,
då blir det måtta.
Och ett är nio
och noll är tio.
Det är en bok för tok och klok,
och det är häxans räknebok.

FAUST.

Jag tror, att hon är febergalen.

MEFISTOFELES.

Än är det långt från slut på balen.
Den går från pärm till pärm; jag själv gjort mig besvär,
fast spilld var mödan, att förstå den boken.
A är ej A, motsägelsens mystär
är lika mörk för tänkarn som för token.
Det är en gammal konst och ny,
och övad uti alla tider,
att lögn för sanning ut man sprider
med »try och ett» och »ett och try».
Så lär och dravlar man i ro;
vem vill befatta sig med stollar?
När människan hör ord, vill hon dock gärna tro,
att någon tanke finns bak ordens mantelfållar,
128

HÄXAN (fortfar).

Vad kunskap haft
och har för kraft -
fördold för världen var den.
Den aldrig tänkt
är visdom skänkt,
han utan möda har den.

FAUST.

Ha, jag blir yr av vad jag hör
den galna gamla häxan pladdra.
Det är som hörde jag en kör
av hundra tusen narrar sladdra.

MEFISTOFELES.

Hör upp, hör upp, förträffliga sibylla!
Fram nu med drycken! du skall fylla -
och raskt till brädden upp - din skål.
Min vän tömt bägare i rader,
han är en man av många grader,
och även denna saft han tål.

(Häxan häller under många ceremonier drycken i en skål. När Faust för drycken till munnen, slår en låga upp.)

MEFISTOFELES.

Svälj friskt, min vän, svälj i ett nu,
och du skall strax få hjärtegamman;
den som med djävulen är du,
han bör ju icke sky för flamman.

(Häxan upplöser kretsen. Faust stiger ut.)

Nu ut på dörrn, och frisk motion!
129

HÄXAN.

Må drycken väl bekomma gästen!

MEFISTOFELES (till häxan).

Och kan jag stå till tjänst, får hon
påminna mig därom å Valborgsfesten.

HÄXAN.

Här är en sång, sjung den ibland!
Det har en egen verkan, detta stycket.

MEFISTOFELES (till Faust).

Nå, skynda dig, jag tar din hand.
Kom nu! du måste svettas mycket,
att kraften tränger in och ut.
Jag lär dig skatta sen det ädla latmanslivet,
snart märker du förtjust, hur ung din hydda blivit,
hur Amor leker där i varje knut.

FAUST.

I spegeln än en blick, en enda bara,
hän till den skönaste bland skönas tal!

MEFISTOFELES.

Nej, kom! Och snart skall jag dig uppenbara
livslevande all fägrings ideal.

(För sig själv.)

Med denna dryck i kroppen skall du finna
en Helena i varje kvinna.


The above contents can be inspected in scanned images: 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129

Project Runeberg, Tue Dec 11 11:54:32 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faust/k06.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free