| 135 |
I Margaretas lilla kammare.
MARGARETA (flätar sitt hår).
Ack, visste jag, ack, visste jag,
vem han var, den herrn jag såg i dag!
Bra såg han ut i sin junkerdräkt
och är helt visst av ädel släkt;
det tycktes hans stolta panna förklara,
så djärv han väl annars ej kunnat vara. (Går.)
MEFISTOFELES och FAUST inträda.
MEFISTOFELES.
Stig in... helt varligt... smyg på tå!
FAUST
(efter en stunds tystnad).
Här vill jag vara ensam. Gå!
MEFISTOFELES (snokande omkring).
Var jungfrubur är ej så ren. (Går.)
FAUST (ser sig omkring).
Var hälsat, hulda skymningssken,
som dallrar i en helgedom!
| 136 |
Grip mig, du kärlekssmärta ljuv och from,
du trånad, närd av hoppets dagg allen!
Allt andas lugn. Hur allt här målar
en ande, fridfull, ordnande och nöjd!
Vad rikedom i detta armod strålar!
I detta fängelse vad salig fröjd!
(Kastar sig i en länstol vid sängen.)
Tag mot mig du, som öppna armar räckte
i väl och ve åt en förgången värld!
Hur ofta trängdes, ack, ett yngre släkte
kring denna faderstron vid hemmets härd!
Här kanske hon med barnakind så rund,
till tack för farfars skänk i julens glädjestund,
med kyssar fromt hans vissna hand betäckte.
Din ande svävar här, du ljuva mö,
den husligt ordnande, och röjer handen,
som dotterligt har lärt att hemmet blomsterströ,
som höljde bordet där med duk så vit som snö,
ja, krusat här vid dina fötter sanden.
Du kära hand, så gudalik!
Med dig är kojan som en himmel rik.
Och här!
(Han lyfter sängomhänget.)
Vad salig rysning genom själen strömmar!
Här kunde jag i timmar stå.
Natur, här lät du uti lätta drömmar
en ängel ur sin puppa gå.
Här vilade en gång den lilla
med livets värma i sitt sköt,
här verkade så ren och stilla
den kraft, som gudabilden göt.
| 137 |
Och du! Vad har då hit dig fört?
Hur djupt mig denna åsyn rört!
Vad vill du här? Vi tyngs ditt hjärta ner?
Ack, arme Faust, jag känner dig ej mer.
Är det en magisk luft jag andas här?
Nyss sjöd mitt blod i lavaströmmar,
nu löses själen upp i kärleksdrömmar.
Att man en lek för varje vindtryck är!
Och trädde hon här in i detta nu,
hur straffad helgerånaren sig såge!
Du stolte, då hur liten du!
Förlamad du vid hennes fötter låge.
MEFISTOFELES.
Bort! flickan kommer nu, min vän!
FAUST.
Ja, bort, och aldrig hit igen!
MEFISTOFELES.
Här är ett skrin, just ej så lätt,
som jag på annat håll har fått.
(Pekar på skåpet.)
Ställ in det här! På detta sätt
blir flickan, tro mig, yr i pannan.
Jag gömt där varjehanda smått
att därmed kollra bort en annan.
Men barn är barn, och skämt är skämt.
FAUST.
Jag vet ej, skall jag?
| 138 |
MEFISTOFELES.
Tveksam jämt!
Vill du då själv behålla smycket?
Då råder jag er lystnad, jag,
att nyttja klokare sin dag
och ej besvära mig så mycket.
Jag grubblar och jag sliter hund --
(Ställer skrinet i skåpet och läser det.)
Bort nu på stund!
För att ni må
det ljuva barnets tycke få --
Men ni stirrar så,
som skulle ni upp i katedern gå
och såge en skepnad, rysligt lik
den gråa fru Metafysik.
Bort nu! -- (De gå.)
MARGARETA (med en lampa).
Vad det är hett och kvalmigt här!
(Öppnar fönstret.)
Och ute dock -- hur svalt där är!
Jag är så underligt, underligt stämd.
Ack, om min moder komme hem!
Jag ryser ju i varje lem...
Du fjolla, som så lätt är skrämd!
(Hon sjunger, medan hon kläder av sig.)
Det var i Tule en konung
så trogen till sin grav:
hans döende käresta honom
en gyllne bägare gav.
139 Han skattar ej något däröver,
den tömmer han varje fest.
Hans ögon flödade över,
när ur den han drack som bäst.Så voro hans år förrunna;
sitt rike med städers tal,
allt månde han arvingen unna,
men icke sin pokal.Han satt i ättarsalen
högt där på havets strand,
bland riddare, vid pokalen --
stod upp med den i hand.Drack sista levnadsglöden,
den dryckeskämpe god,
och kastar i djupets flöden
sin heliga klenod,såg, hur den föll och rycktes
fullbräddad av böljan ner.
Hans ögon tyngdes och lycktes,
ej drack han en droppe mer.
(Hon öppnar skåpet för att hänga in sina kläder och varsnar juvelskrinet.)
Hur kom det vackra skrinet hit?... Ja, hur?
Mitt skåp var läst och nyckeln därutur.
Så underligt! Där är väl något grant?
Kanhända har min moder det som pant;
hon lånar ju pengar ut ibland.
| 140 |
Där hänger nyckeln vid ett band;
jag kan väl öppna det, månntro?
Du store Gud, vad ser jag! O!
Såg du väl nånsin maken, du?
Med dessa smycken kan en adelsfru
på stora fester visa sig.
Jag undrar, hur den kedjan passar mig.
Vem kan väl äga ting så fina?
(Hon går till spegeln, pryder sig med kedjan och ett par örringar.)
Om bara dessa vore mina!
Så ser man dock helt annat ut.
Vad hjälper ungdom, skönhet blott?
Väl är det något skönt och gott,
men därmed, tycka de, är det slut,
halvt ömkande lovord de ge oss.
Till guldet står,
till guldet trår
dock allt. Vi fattiga, ve oss!
