- Project Runeberg -  Faust och fauststudier /
Grannfruns hus

(1915) Author: Viktor Rydberg, Johann Wolfgang von Goethe - Tema: German literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
145

Grannfruns hus.

MARTA (ensam).

Gud förlåte min käre man,
men illa, illa gjorde han,
som gav sig ut i den vida värld
och lämnade mig vid öde härd.
Han visste ju ej, vad huskors är;
Gud vet, jag höll honom hjärtligt kär. (Gråter.)
Tänk, om han är död!... då vore bäst
att ha i hand en dödsattest.

MARGARETA (kommer).

Fru Marta!

MARTA.

     Vad nu, min lilla vän?

MARGARETA.

Jag tror, jag segnar ner på knä;
nyss fann jag i mitt skåp igen
ett litet skrin av ebenträ
med mången sak så härligt rar,
mer dyrbart än det förra var.

MARTA.

Det måste du hålla tyst för mamma,
ty annars gör prästen igen detsamma,
146

MARGARETA.

Ack, ser ni, ser ni, vad jag fann!

MARTA
(pryder henne med smyckena).

Du lyckliga, vad du är grann!

MARGARETA.

Men får ej visa det för någon ann,
får ej i kyrkan vara prydd därmed.

MARTA.

Kom ofta hit! här kan du ju i fred
få smycka dig med pärleband och ked
och vandra framför spegeln i din ståt.
Vi båda ha vår fröjd däråt.
Nog kommer lägenhet, en fest ibland,
då man kan visa det för folket efter hand --
en ring, en kedja sen; får mamma se det, då
finns alltid något ju att hitta på.

MARGARETA.

Men vem kan ge mig ting av sådant värde?
Blott intet orätt är på färde!

(Det klappar på dörren.)

O Gud! om det är moder min!

MARTA
(spejar genom förhänget).

En okänd herreman... Stig in!
147

MEFISTOFELES (inträder).

Förlåt, mina damer, en främlings sätt
att stiga in så »sans façon»!
Jag söker fru Schwerdtlein...

MARTA.

Herrn går då rätt.

MEFISTOFELES

(träder vördnadsfullt tillbaka för Margareta och säger med något sänkt röst till Marta).

Jag endast bugar mig denna gång,
och dröjer med ärendet till härnäst,
nu har ni en adlig dam till gäst.
Förlåt, att jag störde! Jag kommer åter
i eftermiddag, om frun tillåter.

MARTA (tyst).

Vad kan hans mening med detta vara?

(Högt till Margareta.)

Herrn tror du är fröken -- tänk dig bara!

MARGARETA.

Herrn tänker om mig alltför gott,
jag är en fattig flicka blott,
och dessa smycken äro ej mina.

MEFISTOFELES.

Det är ej smyckena blott, som skina;
det ligger i blicken, i hela tycket.
Att jag får stanna fägnar mig mycket.
148

MARTA.

Herrn har ett ärende... vågar jag...?

MEFISTOFELES.

Ack, vore det blott av gladare slag!
Låt skuggan ej falla på mig tillbaka!
Er man är död och hälsar sin maka.

MARTA.

Min man, den ärliga själen, död!
Ve mig! det slaget var för tungt!

MARGARETA.

Förtvivla icke i er nöd!

MEFISTOFELES.

Hör sorgebudet nu till punkt!

MARGARETA.

Vill aldrig bli kär... skulle dö av smärta,
om han ginge bort, som ägde mitt hjärta.

MEFISTOFELES.

Sorg följer glädje, som mörker ljus.

MARTA.

Men säg, var fällde han vandringsstaven?

MEFISTOFELES.

Han ligger i Padua begraven
hos den helige Antonius.
Där vilar stoftet, tro mitt ord,
så svalt och lugnt i välvigd jord.
149

MARTA.

Har ni annars intet att överbringa?

MEFISTOFELES.

Ack jo, en önskan, som ej är ringa,
en bön av vikt för den armes väl:
låt läsa mässor, minst tre hundra, för hans själ!
För övrigt råder tomhet i min ficka.

MARTA.

Vad! Ej ett smycke ens, fast varje hantverkssven
på bottnen av sin pung plär spara åt sin flicka
en grannlåt och i tanken på sin vän
kan hungra, tigga, men ej offra den!

MEFISTOFELES.

Min fru, det gör mig tung till mods;
dock har han icke slösat bort sitt gods,
han sörjde ock de fel, som han begått,
och ännu mer sitt ödes bittra lott.

MARGARETA.

Ack, jag beklagar mänskors hårda öde,
vill bedja månget rekviem för den döde.

MEFISTOFELES.

Ni är ett snällt och älskligt barn,
väl värd att fångas strax i hymens garn.
150

MARGARETA.

Nej, det går ännu icke an.

MEFISTOFELES.

Nåväl, en älskare, om ej en man;
en sådan i famn är den bästa gåvan,
som nånsin en flicka kan få från ovan.

MARGARETA.

Men landets sed är icke så.

MEFISTOFELES.

Sed eller ej, så kan det gå.

MARTA.

Men fortsätt att förtälja då!

MEFISTOFELES.

Jag stod invid hans bädd -- en bild av bristen,
en sophög ej, men ruttet strö och strå.
Emellertid -- han dog som kristen
och tycktes ångerfull förstå,
att han på långt när ej gjort upp för sin förtäring.
Han skrek: »jag hatar mig ur djupet av min själ,
som rymde så från hustru och från näring,
det minnet pinar mig ihjäl.
Giv mig din tillgift, hustru, här i livet!»

MARTA (gråtande).

Du gode man, det är dig ren tillgivet.
151

MEFISTOFELES.
»Dock hennes skuld var störst, Vår Herre vet det väl.»

MARTA.

Det ljög han! Vid sin grav en lögnens träl!

MEFISTOFELES.

Nog torde han i sista stunden,
såvitt jag känner folk, ha pratat bredvid munden.
»Jag hade,» sade han, »ej makligt, må ni tro,
i denna äktenskapliga förening,
först skaffa barn, så bröd uti vårt bo,
och bröd i ordets fulla mening,
fick aldrig äta ens min egen del i ro.»

MARTA.

Att han så glömt min kärlek och min tro,
och hur jag dag och natt fick slita!

MEFISTOFELES.

Han kom ihåg er, därpå kan ni lita.
»Jag bad,» så sade han, »en hjärtlig bön
för barn och maka, när jag for från Malta,
och himlen täcktes föranstalta,
att mannamodet fick sin lön.
Vi stötte på en ottomansk fregatt,
till storsultanen förde han en skatt.
Och av den rika pris vi gjorde
fick jag min lott, en rundlig, som sig borde.»

MARTA.

Vad nu? En rikdom? Kunde han grävt ned den?
152

MEFISTOFELES.

Vem vet, vart himlens vind förspred den?
När sen han till Neapel kom
och där som främling såg sig om,
fann då en vacker fröken honom värd
sin ömhet och sin kärleks gärd.
Så mycket gott hon honom gjorde,
att efterslängarne han sporde
intill sin saliga hädanfärd.

MARTA.

En bov! En tjuv mot sina barn!
Trots all sin nöd, trots allt elände
förblev han vad han var: ett skarn.

MEFISTOFELES.

Ja, därför fick han ock en sådan ände.
I edert ställe lät jag nu ett år
i hövisk änkesorg passera
och kunde mellertid nytt äktenskap planera.

MARTA.

Ack, sådan make som min förste får
jag troligen i denna värld ej mera.
Den hjärtans token hade blott det fel
att älska kvinnfolk, vin och vandringslivet
och sitt fördömda tärningsspel.

MEFISTOFELES.

Nå nå, det kunde gått, om ni för egen del
fått vid pass lika mycket eftergivet.
På sådant förord ville jag
med eder växla ring i dag.
153

MARTA.

Herrn skämtar med den stackars Marta.

MEFISTOFELES (för sig själv).

Nu bort, förrn det för sent är vordet!
Hon kunde taga fan på ordet.

(Till Margareta.)

Hur är det då med edert hjärta?

MARGARETA.

Vad menar herrn?

MEFISTOFELES (för sig själv).

     Du lilla oskuld, du!

(Högt.)

Och nu farväl!

MARGARETA.

     Farväl!

MARTA.

          Ett ord ännu!
Det vore bra att ha ett intyg skrivet,
var, när och hur min man gick bort ur livet.
Jag är en ordningsvän, vill också ha det
att läsa som annons i veckobladet.

MEFISTOFELES.

Men överallt blir sak till sanning gjord,
min goda fru, på tvenne vittnens ord:
jag har en fin kamrat; den ställer
jag fram som andra vittnet, när det gäller.
Jag för honom hit.
154

MARTA.

     Gör det, jag ber.

MEFISTOFELES.

Då är väl skön jungfrun ock hos er?
En ståtlig fyr, har sett sig om,
och artig mot damerna, vart han kom.

MARGARETA.

Jag måste då rodna och stå så brydd...

MEFISTOFELES.

För ingen med jordisk krona prydd!

MARTA.

Vi vänta er båda vid läglig tid
i afton, i trädgården här bredvid.


The above contents can be inspected in scanned images: 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154

Project Runeberg, Tue Dec 11 11:54:33 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faust/k10.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free