| 155 |
FAUST och MEFISTOFELES.
FAUST.
Vill det gå? Nåväl? Är det uppgjort nu?
MEFISTOFELES.
Ha, skönt! ni står i eld och låga!
Snart har ni flickan utan fråga:
vi mötas ren i kväll hos hennes granngårdsfru,
en kvinna, kopplerska av naturen,
till sådant yrke klippt och skuren.
FAUST.
Nå gott.
MEFISTOFELES.
Dock fordras ock av oss en gärd.
FAUST.
En tjänst är ju den andra värd.
MEFISTOFELES.
Vi varda vittnen åt den värda damen,
att hennes makes stelnade lekamen
i Padua fått sitt helga vilorum.
| 156 |
FAUST.
Just klokt! Vi måste då till Padua först och leta.
MEFISTOFELES.
ni skiljer ej på vittna och på veta.
FAUST.
Vet du ej bättre råd, är planen idel skum.
MEFISTOFELES.
Ni helgon -- glorian fick ni med ett språng! --
är det i edert liv den första gång
ni vittnat falskt? Har ni ej definierat
vad Gud, vad världen är, vad allt som rör sig där,
vad mänskan är till tanke och begär,
och slungat ut er definition
med oblyg min och säker ton?
Då var er fräcka panna icke röd,
fast -- om ni går med eder själv till rätta --
ni måste tillstå, att om detta
ni icke visste mer än om hr Schwerdtleins död.
FAUST.
Du är och blir en lögnhals, en sofist.
MEFISTOFELES.
Men något skarpsynt dock, helt visst.
I morgon vrider du på ärbar sed
den stackars ungmöns vett ur led
med mången helig kärleksed.
| 157 |
FAUST.
Den svär jag hjärtligt.
MEFISTOFELES.
Gott och väl.
Ja, då blir snack om kärlek in i döden,
om tro, som övervinner alla öden --
och slikt skall gå ur djupet av er själ?
FAUST.
Ja, säger jag! När hjärtat brinner,
när genomträngd av känslors mängd
jag söker namn och intet finner
och letar genom himmel, genom jord
och griper efter språkets högsta ord
och kallar då den onämnbara glöden
oändlig, evig, upphöjd över döden.
är det en djävulsk lögn?
MEFISTOFELES.
Helt visst.
FAUST.
Men märk till sist --
det ber jag dig, och skona nu min lunga --
vill du ha rätt och endast har en tunga,
får du det visst.
Kom nu! På detta ordkrig är jag mätt.
Jag måste, måste -- därför har du rätt.
