- Project Runeberg -  Faust och fauststudier /
Trädgård

(1915) Author: Viktor Rydberg, Johann Wolfgang von Goethe - Tema: German literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
158

Trädgård.

MARGARETA vid FAUSTS arm. MARTA med MEFISTOFELES.

(De vandra fram och tillbaka.)

MARGARETA.

Ni gör mig brydd, då ni så skonar mig --
ni sänker er till mig, det kan jag ana.
Med vad som bjuds försonar sig
en vänlig resande av vana.
Nog vet jag, att mitt stackars prat ej kan
behaga en så vittförfaren man.

FAUST.

All världens vishet, vad är den för mig
emot en blick, ett ord av dig!

(Han kysser hennes hand.)

MARGARETA.

Hur kan ni kyssa den? Er artighet är stor,
ty händer äro icke fina,
som ha måst syssla så som mina.
Jag har en alltför noggrann mor. (De gå förbi.)

MARTA.

Och ni, min herre, reser oupphörligt?
159

MEFISTOFELES.

Oss mana plikt och kall, vi måste fort,
med smärta skiljes man från mången ort,
men stanna -- ack, det är ej görligt.

MARTA.

Det går väl för sig i de unga år,
att man så där helt fritt kring världen jagar.
Snart komma dock de onda dagar,
och ensam släpa sig som ungkarl till sin bår
är dock en lott, som ej behagar.

MEFISTOFELES.

Med fasa ser jag den i perspektivet.

MARTA.

Så tänk er för, förrn det för sent är blivet.
(De gå förbi.)

MARGARETA.

»Ur syn, ur sinn», ett ordspråk, som ni känner;
för er är artigheten lag,
men ni har säkert många vänner,
som hava mer förstånd än jag.

FAUST.

Förstånd! Tro mig, min vän, jag ofta lärde
bak denna skylt se dumhet, flärd...

MARGARETA.

     Å nej?
160

FAUST.

Ack, att ej enfald och att oskuld ej
kan fatta rätt sitt helga värde!
Att blygsam ödmjukhet, det skönsta smycket,
som skänkes av naturens modershand...

MARGARETA.

Tänk ni på mig ett ögonblick ibland!
Jag får nog tid att tänka på er mycket.

FAUST.

Ni är väl ofta ensam då?

MARGARETA.

Å ja, vårt hushåll är ibland de små;
men tillsyn kräver det ändå.
Vi ha ej tjänstehjon; jag själv skall sy ech sticka
och springa ärenden och laga mat,
och mamma är till punkt och pricka
så ackurat.
Men att det sker av nöd må ni ej tro;
vår lott -- rätt mången önskade att ha den:
min fader lämnat oss ett vackert bo,
ett litet hus med trädgård utom staden.
Nu går min dag rätt lugn och stilla;
min broder är soldat,
min lilla syster död.
Med henne hade jag min kära nöd
dock gärna allt igen jag bure för den lilla,
det barnet var så sött,
161

FAUST.

     En ängel, om likt dig.


MARGARETA.

Jag skötte det; det fäste sig vid mig.
Min far var död, när syster min såg livet,
allt hopp om mamma själv var övergivet,
hon låg som invid gravens rand
och kom sig endast smått och efter hand.
Att själv ge lillan di var då
ju ej ens någon tanke på.
Så närde syster syster sin
med mjölk och vatten. Så vart hon min!
Och på min arm och på mitt sköt
hon spratt och växte och var söt.

FAUST.

Den rensta lycka njöt du visst därunder.

MARGARETA.

Men hade också svåra stunder,
ty hennes vagga under nattens lopp
stod vid min säng, och rörde hon sig bara,
så spratt jag opp.
Än var hon hungrig, än hon ville vara
hos mig i bädden; än, när barnet grät,
jag måste upp och dansa smått och gunga det.
Och sen i morgonstund vid tvätten stå,
så syssla i vårt kök och gå
att göra våra köp på torgen --
och nästa dag den samma sorgen.
162

Det är ej alltid roligt, må ni tro;
likväl -- dess bättre smaka mat och ro.

(De gå förbi.)

MARTA.

En stackars kvinna står ju helt förlägen;
en ungkarl är ju oförbätterlig.

MEFISTOFELES.

Ack, ville edra likar visa mig
och leda mig in på den bättre vägen!

MARTA.

Säg öppet: har ni ännu ingen funnit?
Har hjärtat aldrig än av ömhet brunnit?

MEFISTOFELES.

Ett ordspråk säger: bäst är eget bo,
och mer än guld och pärlor kvinnans tro.

MARTA.

Jag menar: var ert hjärta alltid kallt?

MEFISTOFELES.

Man emottagit mig rätt hövligt överallt.

MARTA.

Jag menar: kan det ej på allvar brinna?

MEFISTOFELES.

Man understår sig ej att skämta med en kvinna!
163

MARTA.

Ack, ni förstår mig ej.

MEFISTOFELES.

     Det stämmer ned mitt mod;
men jag förstår -- att ni är mycket god.

(De gå förbi.)

FAUST.

Du ängel, jag var ju igenkänd av dig
i samma stund, när in jag gick?

MARGARETA.

Såg ni det ej? Jag slog ju ned min blick.

FAUST.

Förlåter du den skymf min djärvhet gav dig?
Förlåter du den fräckhet, som
jag visade, när du ur kyrkan kom?

MARGARETA.

Det aldrig hänt mig förr; jag var bestört,
man kunde intet ont om mig ha hört.
Ack, tänkte jag, har du då något fräckt
och otillständigt i ditt sätt att vara?
Ni tycktes genast tro, man kunde käckt
och utan omsvep med den där förfara.
Men här dock något genast rörde sig
till eder förmån, trots en sårad heder.
Jag tillstår, jag var riktigt ond på mig,
för att jag ej var riktigt ond på eder.
164

FAUST.

Min älskling!

MARGARETA.

Släpp!

(Hon plockar en stjärnblomma och avrycker bladen, ett i sänder.)

FAUST.

     Men varför gör du så?

MARGARETA.

Det är en lek.

FAUST.

     Men hur?

MARGARETA.

          Ni skrattar åt mig, gå!

(Hon plockar och viskar.)

FAUST.

Vad viskar du?

MARGARETA (halvhögt).

     Han älskar -- älskar ej...

FAUST.

Du ljuva syn!

MARGARETA (fortfar).

     Han älskar -- älskar ej,

(avplockar det sista bladlet, med strålande glädje:)

han älskar mig!
165

FAUST.

Ja, barn, en gudavarsel vare dig
den blommans ord! Han älskar dig!
Förstår du vad det är? Han älskar dig!

(Fattar båda hennes händer.)


MARGARETA.

Jag skälver...

FAUST.

Bäva ej! Låt denna blick,
låt handen, tryckt i handen, säga dig
det outsägliga:
att, själ försänkt i själ, förnimma
en salighet, som måste vara evig.
Evig! Förtvivlan, om hon vore ändlig!
Nej, oändlig, oändlig!

(Margareta trycker hans händer, gör sig lös och skyndar bort. Faust står ett ögonblick i tankar; därefter följer han henne.)

MARTA (kommer).

Det mörknar.

MEFISTOFELES.

     Ja, vi måste skiljas snart.

MARTA.

Jag skulle önska, att ni stannat,
men nabolaget är av ledsam art,
där folket ej tycks göra annat
än lyss och lyss
166

på grannens steg, och vad man gör, till slut
för onda tungor skall man råka ut.
Vårt par?

MEFISTOFELES.

Det flög helt nyss,
två yra fjärilar, där opp
för trädgårdsgången.

MARTA.

Han synes fången.

MEFISTOFELES.

Hon är det även. Så är världens lopp. (De gå.)


The above contents can be inspected in scanned images: 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166

Project Runeberg, Tue Dec 11 11:54:33 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faust/k12.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free