| 176 |
MARGARETA (vid spinnrocken).
Min frid är hän,
mitt hjärta tungt
och aldrig mera,
o! aldrig lugnt.
Är han ej när,
lik graven är
då världen all
så mörk och kall,
och rent förryckt
är tanken min,
och som i stycken
mitt stackars sinn.
Min frid är hän,
mitt hjärta tungt,
och aldrig mera,
o! aldrig lugnt.
I fönstret jag ser
efter honom blott,
blott honom jag söker,
när ut jag gått.
| 177 |
Hans stolta gång,
hans ädla skick,
hans leende mun
och härskarblick!
Hans röst -- till den jag
förtrollad lyss! --
hans handtryck och ack!
och ack! hans kyss!
Min frid är hän,
mitt hjärta tungt,
och aldrig mera,
o! aldrig lugnt.
Min famn mot honom
sig trånfull drar:
o, kunde jag fånga
och hålla kvar
och kyssa honom
i varje stund
och vid hans kyssar
förgås i grund!
