- Project Runeberg -  Faust och fauststudier /
Martas trädgård

(1915) Author: Viktor Rydberg, Johann Wolfgang von Goethe - Tema: German literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
178

Martas trädgård.

FAUST. MARGARETA.

MARGARETA.

Ack, lova mig, Henrik...

FAUST.

     Vad jag kan.

MARGARETA.

Nå, säg, hur är det med din religion?
Du är en god och hjärtlig man,
men bryr dig föga, rädes jag, om tron.

FAUST.

Låt vara, barn! Du vet, jag vill dig väl,
jag offrar dem jag älskar liv och själ,
vill rycka ingen ur hans tro och kyrka.

MARGARETA.

Ej nog, ty man skall tro och dyrka.

FAUST.

Skall man?
179

MARGARETA.

     Ack, kunde jag till Gud ditt sinne vänt!
Du vördar ej de helga sakrament.

FAUST.

Jag vördar dem...

MARGARETA.

     Men åtrår dem ej innerligt.
Du gick på länge ej till mässa eller bikt.
Tror du på Gud?

FAUST.

Min vän, vem djärvs förklara:
jag tror på Gud?
Må prästen, må den vise svara,
de svara blott med tomma ljud,
som likna hån.

MARGARETA.

     Då tror du icke, du.

FAUST.

Förstå mig rätt, du hulda anlet, nu:
vem djärves nämna
hans namn och lämna
det vittnesbörd: jag tror?
vem med förmåga
av känslor våga
de ord: jag tror ej?
Han allomfattarn,
180

han uppehållarn,
fattar, uppehåller ej han
dig, mig, sig själv?
Välver ej himlen där ovan?
Vilar ej under oss jordens grund?
Och skrida ej vänligt blickande
eviga stjärnor på fästet opp?
Ser jag ej, öga i öga, dig,
och tränger ej med makt
till huvud och barm dig allt
och skapar en evig gåta
osynlig, synlig, runt om dig?
O, fyll därmed ditt hjärtas hela vidd,
och när du sjunkit så i salig känslas djup,
nämn det då vad du vill:
sällhet, hjärta, kärlek, Gud!
Jag vet ej namn därför.
Känsla är allt!
Namn är rök och dön,
omtöcknande himmelsk glaIls.

MARGARETA.

Nog låter din mening god och skön,
och fast ej orden äro hans,
säger dock prästen nästan detsamma.

FAUST.

Ja, alla hjärtan stamma
överallt under dagens himmelska flamma,
var på sitt mål, vad som är outsägligt,
jag på det språk, som är min tunga lägligt.
181

MARGARETA.

Ja, när man hör det, låter det drägligt,
men ändå är saken skev och tom,
ty du har ingen kristendom.

FAUST.

Mitt kära barn!

MARGARETA.

     Och länge sörjde jag
däröver att se dig i sådant lag.

FAUST.

Hur så?

MARGARETA.

     Den karlen, som du har i hack och häl,
är mig förhatlig djupast i min själ.
Ty aldrig, aldrig kände
jag sådant hjärtestyng, som då han vände
sin stygga uppsyn till mig -- hu!

FAUST.

Var ej så rädd för honom, du!

MARGARETA.

Mot alla ville jag vara god,
men han, den hemske, rör upp mitt blod.
Hur djup min längtan till dig må vara,
så ryser jag, ser jag den människan bara.
Han är en skurk! Förlåte mig Gud,
om nu min tunga bryter Hans bud.
182

FAUST.

Men slika uvar måste ju givas.

MARGARETA.

Bland sådana kunde jag aldrig trivas.
Står han i dörrn, hur hånfullt han ser,
och vresigt även, hit in och ler!
Det märks, att kallt
är detta hjärta för allt, för allt.
Det står ju på hans panna skrivet:
han älskar intet här i livet.
Jag är så lycklig vid din arm,
så fri, så hjärtehängivet varm;
är han här, kvävs dock känslan i ett nu.

FAUST.

Du aningsfulla ängel, du!

MARGARETA.

Närhelst jag honom ser,
då tycker jag, jag älskar dig ej mer,
den känslan är mig för tung att bära,
och bedja kan jag ej, när han är nära.
Men djupt må detta gräma mig;
så måste det vara även med dig.

FAUST.

Du har antipati.

MARGARETA.

     Jag måste ila.
Farväl!
183

FAUST.

     Så säger du igen: farväl!
Får aldrig jag en stund invid ditt hjärta vila
och tränga bröst till bröst och själ i själ?

MARGARETA.

Ack, sove jag ensam, skulle jag
i natt låta rigeln öppen stå,
men mammas sömn är mycket svag,
och finge hon se oss samman, då --
då vore jag på stället död.

FAUST.

Du ängel, det har ingen nöd.
Tag flaskan här! Tre droppar därutur
i hennes dryck -- och det är nog att hölja
i djup och vänlig sömn en trött natur.

MARGARETA.

Vad gör jag ej, när du så vill?
Men säg: det kan ju ingen skada följa?

FAUST.

Hur kunde jag då råda dig därtill?

MARGARETA.

En enda blick på dig, och jag --
jag känner, att din vilja är min lag.
Så mycket ren jag gjort för dig, min vän,
att nästan intet mera är igen. (Går.)
184

MEFISTOFELES (framträder).

Gick sötnos?

FAUST.

     Har du åter spionerat?

MEFISTOFELES.

Vartenda ord har till mitt öra nått.
Herr doktorn har hon strängt katekiserat;
jag hoppas, det gör honom gott.
Ja, flickor har det alltid intresserat,
att karlen är ett fromt och sedigt fä --
de mena, att en from har lätt att böja knä.

FAUST.

Du odjur fattar ej,
att denna själ, den barnsligt rena,
som har i tron det stöd,
som henne saliggör allena,
kan lida, heligt lida av att mena,
att den hon älskar går till evig död.

MEFISTOFELES.

Du kurtisör så översinnligt sinnlig,
du dras vid näsan av ett flickebarn.

FAUST.

Vidunder du av eld och skam!

MEFISTOFELES.

Som fysionomist är hon ju oupphinnlig!
Hon i min närhet mår, hon vet ej hur.
185

Min mask tycks röja en förborgad mening;
hon ser, jag är helt visst en genial natur
och kanske fan därtill i skön förening. --
Nåväl, i natt?...

FAUST.

     Vad rör det dig?

MEFISTOFELES.

Å jo, det fägnar även mig.


The above contents can be inspected in scanned images: 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185

Project Runeberg, Tue Dec 11 11:54:33 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faust/k16.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free