- Project Runeberg -  Faust och fauststudier /
Valborgsnatten

(1915) Author: Viktor Rydberg, Johann Wolfgang von Goethe - Tema: German literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
202

Valborgsnatten.

Harzbergen. Nejden kring Schirke och Elend.

FAUST. MEFISTOFELES.

*

MEFISTOFELES.

Jag ville ha den grövste bock att rida,
och du vill kanske sporra sopans skaft?
Än äro vi från målet vida.

FAUST.

Min knölpåk är mig nog, då benen ha sin kraft.
En genväg minskar färdens fröjder;
nej, smyga dalars villsamt krumma lopp
och sen att leta stigar opp
för dessa fjällars stela höjder,
från vilka evigt källsprång störtar ned,
det är den fröjd, som kryddar sådan led.
I björken väves nu den gröna väven,
ja, själva tallen känner, det är vår;
så böra våra lemmar livas även.

MEFISTOFELES.

Jag röner ej därav det minsta spår.
Det känns i kroppen som en driva,
jag önskar snö och frost uppå min stig.
203

Hur sorglig månens ofullgångna skiva
med sen och blodig glöd där häver sig
och lyser klent! Än far man mot en stubbe,
än snavar man mot stock och sten.
Säg, vill du ha en lyktegubbe?
Där fladdrar en med lustigt sken.
Hör hit, min vän, om jag törs be dig!
Du driver dank, men var nu sedig
och lys oss stadigt vägen opp!

IRRBLOSSET.

Jag hoppas, vördnaden för er skall stuka
ett flyktigt lynne; annars bruka
vi dansa sicksack i vårt lopp.

MEFISTOFELES.

Åhå, han tänker härma mänskors vana!
För djävulen, gå rakt sin bana,
jag blåser annars ut hans fladderliv!

IRRBLOSSET.

Med herrn i huset intet kiv!
Jag känner er och vill mig foga;
men minns, att nu är berget rent besatt,
och skall ett irrbloss visa väg i natt,
så får man icke ta det noga.

FAUST, MEFISTOFELES, IRRBLOSSET
(i växelsång).

Drömmens rike, trolldomsvärlden,
mitt i den vi måtte hamnat!
För oss raskt framåt på färden
204

i den öderymd oss famnat!
Led oss väl, så får du heder!

Skåda trädens djupa leder,
se hur snabbt förbi de skrida!
Fjällens långa snablar frusta,
hur de snarka, hur de pusta!
Klippor buga vid vår sida.
Liten bäck och rännil glida
ringlande bland sten och tuva.
Hör jag källbrus? hör jag ljuva
sånger? Kärleken, som klagar
flydda, himmelskt sköna dagar,
trånad, ack! och hopp tillika?
När de hulda toner vika,
återklingar dem det svaga
eko som en forntidssaga.

Hi, uhu! hörs närmre skalla.
Äro de då vakna alla,
vipa, uggla, uv och skrika?
Hör, hur här i busken rasslar!
Långbent, bukig ödla prasslar
kanske där; vid våra fötter
ringla ormar, ringla rötter,
som ur sand och klippa räcka
armar underliga långa,
oss att skrämma, oss att fånga.
Varje träd har liv, det kryper
ur var knölig stam polyper,
de mot vandrarn ut sig sträcka.
205

Tusenfärgade betäcka
mössens skaror hed och mossar,
och som följe, där de smyga,
täta lysmaskhopar flyga,
och det gnistrar och det blossar.

Men så säg mig, om vi skrida
framåt eller stilla bida!
Ring i ring vill allt sig vrida,
klippor, som i trollhamn grina,
trän och irrbloss -- se, de skina,
större, flere, i det vida!

MEFISTOFELES.

Grip min mantelflik! Ditt öga
skall från denna medelhöga
toppen häpna för den prakt
Mammon har i berget lagt.

FAUST.

Vad sällsamt sken i djupen glimmar
så morgonrodnadslikt och matt!
Dess avglans fläktar in och simmar
i själva avgrundssvalgets natt.
Här virvlar dunst, där flyger dimma.
Nu lyser glöd, där töcknet sam...
där går han lik en trådfin strimma,
där bryter han som källan fram;
här åter syns den matta flamman
i hundra ådror grena sig,
och här, där bergen stöta samman,
206

som i en flodbädd ena sig.
Där gnistrar det åt alla kanter
liksom en utströdd gyllne sand.
Men se, upp till de högsta branter
står bergets hela vägg i brand!

MEFISTOFELES.

Belyser ej till dessa fester
herr Mammon ståtligt sitt palats?
Bra, att du sett det! Nu giv plats!
Jag spårar ren de vilda gäster.

FAUST.

I natt är luftens demon vred;
med slag på slag han störtar mot min hjässa.

MEFISTOFELES.

Du skall dig hårt till bergets revben pressa;
han annars vräker dig i detta bråddjup ned.
Töcken och natt i förbund!
Hör, det dånar i skogarnes rund!
Ugglorna flaxa förskräckta,
pelarne svikta, bräckta,
i templen de evigt gröna.
Grenar, som gnissla och stöna,
stammar, som skaka och braka,
rötter, som knarra och knaka,
i rysligt virrvarr de alla
över varandra rassla och falla,
och genom klyftor, som höljts av ruiner,
vinden tjuter och viner.
207

Röster genom stormen skära
ovan, fjärran hän och nära,
ja, längs bergets rand så lång
strömmar en rasande trolldomssång.

HÄXOR (i kor).

Till Brocken drager häxors tropp,
herr Urian sitter på bergets topp.
Dit samlas skön,
dit samlas ful,
brodden är grön
och stubben gul.
Så går det över sten och stock,
då pr-r en häxa, då stinker en bock.

RÖST.

Ensam kommer mor Baubo,
hon rider på en dräktig so.

KOR.

Så ära den som äras bör!
Fru Baubo fram! hon tåget för.
Slik mor på duktig suggas rygg,
då följer hela skaran trygg.

EN RÖST.

Vad väg kom du hit? Över Ilsen?

EN ANNAN RÖST.

     Jo,
där glodde jag in i en ugglas bo.
Hon gjorde två ögon!
208

EN RÖST.

Din helvetespacka!
Rid varligt, du racka!

EN ANNAN RÖST.

Hon flått mig till håren,
se här ser ni såren.

HÄXOR. KOR.

Vår väg är lång, vår väg är bred;
är sådan trängsel skick och sed?
Av tjugor man sticks, av kvastar man slås,
och barnet kväves och modern förgås.

HÄXMÄSTARE HALV KOR.

Så trögt som snäckan krypa vi,
allt kvinnfolk är oss långt förbi,
ty kvinnan, när till hin det bär,
väl tusen steg i förväg är.

DEN ANDRA HÄLFTEN.

Den sak är ej så allvarsam:
med tusen steg når kvinnan fram,
men hur hon fjäskar på sin gång,
når mannen fram i ett enda språng.

RÖST (ovanfrån).

Kommen med, kommen med från Klippsjöns strand!

RÖST (nedifrån).

Vi lyfte oss gärna till fjällets rand.
Vi två oss så rena från topp till tå,
men äro ofruktsamma ändå.
209

BÅDA KÖRERNA.

Och vind är tyst och stjärna släckt
och dyster måne molnbetäckt,
han skyr att se vår trolska värld,
i sprakande gnistor går vår färd.


RÖST (nedifrån).

Håll, håll!

RÖST (ovanfrån).

Vem ropar ur klyftan?

RÖST (nedifrån).

     Ett stackars troll.
Tre hundra år jag gått och gått
och likväl ej till toppen nått.
Ack, tag mig med över dessa branter!
Jag vore så gärna bland själsförvanter.

BÅDA KÖRERNA.

Oss bär en kvast, oss bär en bock,
en käpp, en tjuga duger ock;
den ej i dag sig lyfta kan
förlorad är för alltid han.

HALVHÄXA (nedanför).

Jag trippar allt vad jag förmår;
hur fort det för de andra går!
Jag får ej lugn uti mitt bo,
och här ej heller får jag ro.
210

HÄXORNAS KOR.

Oss häxor giver salvan mod,
en trasa är till segel god,
till skepp ett tråg, och aldrig du
skall flyga, flyger du ej nu.

BÅDA KÖRERNA.

När färden gått kring bergets kam,
så stryka vi längs marken fram;
där må vår hela svärm slå ned
och hölja så den hela hed.

(De slå ned på berget.)

MEFISTOFELES.

Håll fast, att ej vi ryckas från varandra!
Vi här i ett förskräckligt kaos vandra,
med dok av stank och gnistor överspänt,
det slamrar, pladdrar, tränger, knuffar,
det piper, virvlar, slänger, skuffar,
det lyser, fräser, osar bränt --
ett äkta häxeelement!
Var är du?

FAUST.

     Här.

MEFISTOFELES.

          Har ren den vilda jakten
ryckt dig så långt? Då gälle husbondmakten!
Giv junker Voland rum! Plats, söta pöbel, plats!
Här, doktor, grip min hand och i en enda sats
211

ur trängseln ut! Det är det enda valet,
ty till och med för mig är här för galet.
Jag känner nu en dragning i mitt sinn
till den där buskbevuxna trakten:
där lyser underligt. Kom, smyga vi dit in.

FAUST.

Motsägelsens demon! Nåväl, du lede färden
varthän du vill; men är det ej besatt:
till Brocken draga vi en Valborgsnatt
för att få fritt avsöndra oss från världen!

MEFISTOFELES.

Ser du den glada stockeldsflamman?
Där är en munter klubb tillsamman;
man är ej ensam i en liten krets.

FAUST.

Men hellre vore jag på bergets spets;
där ser jag virvelrök och låga,
och till den onde strömmar tropp på tropp,
där löses mången dunkel fråga opp.

MEFISTOFELES.

Där knytes också mången dunkel fråga.
Låt stora världen brusa fritt förbi oss;
här i det stilla roa vi oss.
Det har man länge funnit gott
att i den stora värld ha sig en värld i smått.
Jag ser helt nakna unga häxor där,
och varsamt slöjad ses en äldre skara.
212

Var vänlig, vore det för min skull bara!
Stort blir ditt nöje, litet ditt besvär.
Musik, det hör jag, har man ock på stället --
dock får man vara van vid det fördömda gnället.
Kom med, kom med, det måste vara så!
Jag träder fram, du presenteras då.
Jag gör dig mig på nytt förbunden.
Nå, vän, är här ej svängrum, eller vad?
Väl hundra eldar brinna i en rad,
och änden ser du knappt, så vid är grunden.
Här är kalas och dans och bålar och kurtis:
säg nu, var finns ett bättre paradis?

FAUST.

Vill du för trollkarl eller djävul gälla,
då vi för kretsen här oss föreställa?

MEFISTOFELES.

Att gå inkognito är jag nog van,
men på en galadag man visar sin kraschan.
Ett knäband fick jag ej att bära,
dock hålles här min hästfot högt i ära.
Där kryper fram en snäcka; vill du tro,
att hon med trevande antenner
har vädrat fan? Nej, här på stället känner
man herrn igen, trots allt inkognito.
Kom nu! Från eld till eld! Först hit och sen till grannen!
Du friarn är och jag är bönemannen.

(Till några, som sitta kring falnande kol.)

Vad han I här egentligen att göra,
I gamle herrar? Brockens gäster böra
213

ses mitt i ungdomslivligt sus och dus.
Man är ju ensam nog i eget hus.

GENERAL.

Tro ej nationerna! Man gör det rönet,
om än man dem ur tusen faror frälst.
att folket, likt det täcka könet,
ser unga kurtisörer helst.

MINISTER.

Det står ej rätt till nu med politiken.
Jag prisar, jag, den gamla goda tid,
guldålderns dar! Då gjorde vi musiken,
och folk och furstar dansade därvid.

UPPKOMLING.

Så dumma voro ju ej heller vi,
och snedsprång gjorde vi ju flera,
men nu omstörtas allt med raseri,
just då vi vilja allting konservera.

FÖRFATTARE.

En bok, som bjuder på en dosis vett,
säg, vem en sådan nu behagar?
Och aldrig man i förra tider sett
så näsvis ungdom som i våra dagar.

MEFISTOFELES
(ser hastigt mycket gammal ut).

För domedag ses folket moget stå,
ty jag är sista gången här vid festen;
min egen tunna ger nu bara jästen,
då måste världen stå på häll också.
214

SCHACKERHÄXA.

Go' herrar! gån ej så förbi!
Försummen icke att betrakta
min bod, ty mycket, värt att akta,
uti mitt lager finnen I.
På jorden har det ej sin like:
varenda sak har någon gång
länt värld och mänskor, folk och rike
till duktig skada och förfång.
Här finns ej dolk, för vilken blod ej flutit,
ej kalk, som icke i en sund
och kärnfrisk kropp har giftets etter gjutit.
Vartenda svärd har brutit ett förbund,
har bakifrån en ovän genomstungit,
vart smycke med förförisk glans betvungit
en älskvärd kvinna i en svaghetsstund.

MEFISTOFELES.

Hon missförstår, fru moster, våra tider;
skett är ju skett, och flytt är flytt!
Nej, fyll med nyhetskram sitt lider,
vi älska blott det som är nytt.

FAUST.

Det här må då en marknad kallas;
av yrsel vill man överfallas.

MEFISTOFELES.

Mot bergets topp ses hela virveln rycka;
du trycks framåt, då själv du tror dig trycka.
215

FAUST.

Vem är den där?

MEFISTOFELES.

     Jo, hon är värd att skåda.
Det är Lilith.

FAUST.

     Vem?

MEFISTOFELES.

          Adams första brud.
De sköna lockar, hennes enda skrud,
tag dig i akt för dem! de bringa våda.
Den unge man, som hon med dem får fast,
den släpper hon ej sedan i en hast.

FAUST.

Där vila sig två häxor under eken,
en ung, en gammal, trötta utav leken.

MEFISTOFELES.

Här ges ej ro och rast i natt.
Det går till dans på nytt; kom, tag den ena fatt!

FAUST (dansar med den unga).

Jag drömde skönt en morgonstund,
en apel stod uti en lund,
där lyste sköna äpplen två,
de tjuste mig, jag steg uppå.
216

DEN SKÖNA.

Små äpplena ha tjust envar
bland män, och det från Edens dar.
Ack, hjärtans glad jag lilla är,
att ock min täppa äpplen bär.

MEFISTOFELES
(dansar med käringen).

Jag drömde vilt en morgonstund:
ett sprucket träd stod i en lund,
och -- -- -- -- -- -- men
-- -- -- -- -- den.

KÄRINGEN.

Tag han min bästa hälsning mot,
herr riddare med hästefot,
och -- -- -- -- -- tillreds,
-- -- -- -- -- -- -- till freds.

PROKTOFANTASMIST.

Fördömda pack, vad vågar ni?
Har jag ej uppryckt med dess rötter
den tro, att andar stå på säkra fötter?
Och nu -- nu dansen I precist som vi!

DEN SKÖNA (dansande).

Vad vill den där här på vår soaré?

FAUST (dansande).

Å, honom får man allestädes se,
ty andras dans skall han bedöma.
Vart steg, som icke han kan tömma
217

sin svada på, är ogjort det.
Att se oss gå framåt gör honom mest förtret;
men snor man jämt i krets, som själv han gör det
uti sin egen gamla kvarn,
får man beröm som snälla barn,
helst om man ber om lov och tackar honom för det.

PROKTOFANTASMIST.

I ären kvar.., ha, det är oerhört!
Bort! Mörkrets rike ha vi ju förstört.
Men detta satpack lyder ingen regel:
trots all vår klokhet spökar det i Tegel.
Hur mycken vantro ut jag kört,
rent hus har jag ej än -- hur oerhört!

DEN SKÖNA.

Men hör då upp! Fy, vad hans prat är tråkigt!

PROKTOFANTASMIST.

Rent ut, I andar, veten I,
jag tål ej andetyranni,
min ande finner det för bråkigt.

(Dansen fortgår.)

Jag ser, i natt min ävlan heter
en fruktlös möda; dock en »Resa» gör
jag av det här och hoppas, förrn jag dör,
ha kuvat djävlar och poeter.

MEFISTOFELES.

Han går och sätter sig uti en puss;
det är hans sätt att soulageras,
218

för andar och för anden han kureras,
när iglar njuta på hans stuss.

(Till Faust, som gått ur dansen.)

Men varför släppte du den vackra flickan,
som sjöng till dina steg i dansens rund?

FAUST.

Hu, bäst hon sjöng, sprang ut ur hennes mund
en eldröd råtta.

MEFISTOFELES.

Gott, att icke råttan
var grå; du är nogräknad över måttan.
Vem är så granntyckt i en herdestund?

FAUST.

Sen såg jag...

MEFISTOFELES.

     Vad?

FAUST.

          Mefisto, se ditåt!
Det bleka, väna barn, som står långt från de andra,
som långsamt skrider fram sin stråt
och tycks med bundna fötter vandra --
mig synes, ack! det tillstår jag,
hon bär min Margaretas drag.

MEFISTOFELES.

Se bort! Den synen gör ej någon gott.
Hon är en trollbild, är en skugga blott.
219

Att möta henne kräver mod,
ty hennes stela blick förstelnar mänskans blod,
hart när förstenar henne! -- Kom!
Medusa har du ju hört talas om.

FAUST.

Ja, det är ögon, ack, som döden släckte,
och ingen hand med sörjande ömhet slöt.
Det är den famn Margreta mot mig räckte,
det är de ljuva lemmar, som jag njöt.

MEFISTOFELES.

Bah, idel trolleri! Hur lättförledd du är!
I henne ser envar sin hjärtans kär.

FAUST.

O, hur jag fröjdas, hur jag ängslas!
Hur jag av dessa ögon fängslas!
Hur sällsamt halsens bländande behag
blott av ett enkelt snöre smyckas,
en knivsrygg brett och blodrött, vill mig tyckas.

MEFISTOFELES.

Rätt så! Det ser då även jag.
Hon bär ibland sitt huvud under armen,
ty Perseus högg det av i harmen.
Vad du är böjd för svärmeri!
Kom nu, och uppför kullen skynda vi.
Här är så muntert som i Wiens Prater.
Är ej min syn förgjord, min vän,
så ser jag även en teater. --
Vad ger man här?
220

SERVIBILIS.

Vi börja strax igen.
Det sjunde stycket går, sex äro givna.
Så många brukas här att föra upp.
De äro utav dilettanter skrivna,
och dilettanter är vår trupp.
Om ursäkt, mina herrar, jag försvinner,
det diletterar mig dra upp ridån.

MEFISTOFELES.

Gott, att jag er på Blocksberg finner;
I borden aldrig vara härifrån.

(På teatern spelas Valborgsnattsdrömmen eller Oberons och Titanias guldbröllop.)


The above contents can be inspected in scanned images: 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220

Project Runeberg, Tue Dec 11 11:54:33 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faust/k21.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free