Faust och fauststudier / Mulen dag. I det fria (1915) Author: Viktor Rydberg, Johann Wolfgang von Goethe - Tema: German literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Mulen dag. I det fria.

FAUST och MEFISTOFELES.

FAUST.

I elände och förtvivlan! Länge, osäll, kringirrande på jorden och nu fånge! Som missdåderska inspärrad i fängelse till fasansfulla kval, den hulda, osaliga varelsen! Därhän har det gått, därhän! - Förrädiske usle ande, och det dolde du för mig! - Nej, stanna! Rulla ilsken dina djävulska ögon! Stå där och trotsa mig med din outhärdliga närvaro! Fånge! I oåterkalleligt elände! Överantvardad onde andar och den känslolösa mänsklighetens dom! Och mig invaggar du under tiden i osmakliga förströelser, förtiger hennes stigande nöd och lämnar henne att hjälplös förgås.

MEFISTOFELES.

Hon är icke den första.

FAUST.

Hund! Vidunder! Omskapa honom, du oändlige ande, giv krypet åter den hundhamn, vari det ofta roade honom nattetid att luffa framför mig, tumla för fötterna på den intet ont anande vandraren och hänga sig på den fallandes axlar!

222

Förvandla honom åter i hans älsklingsskepnad, att han må krypa på sin buk i sanden framför mig och jag trampa honom, den förkastade! - Icke den första! - Jämmer, ofattlig för en människosjäl, att mer än en varelse sjönk i detta eländes djup, att icke den första, som vred sig i dödens kval inför den evige förbarmarens anlete, sonade alla de andras skuld! Mig tränger genom märg och ben denna endas ve; du hångrinar förnöjt åt tusendes öde.

MEFISTOFELES.

Nu stå vi åter vid vettets råsten, där ert förstånd, I människor, vippar över. Varför slår du dig i lag med oss, om du ej kan göra det med gagn? Du vill flyga, men är ej trygg mot yrsel. Trängde vi oss på dig eller du dig på oss?

FAUST.

Skär ej glupska tänder så emot mig! - Det äcklar mig. - Store, härlige ande, som i nåd gav mig din åsyn, du, som känner mig till själ och hjärta, varför smida mig vid denne skändlige ledsagare, som fägnar sig åt skada och glädes åt fördärv?

MEFISTOFELES.

Har du talat ut?

FAUST.

Rädda henne eller ve dig! Den rysligaste förbannelse i årtusen över dig!

223

MEFISTOFELES.

Jag kan icke lossa hämnarens länkar, ej öppna hans riglar. - Rädda henne! - Vem störtade henne i fördärvet, jag eller du?

(Faust ser vilt omkring sig.)

Griper du efter ljungelden? Väl, att han ej vart given er, usle dödlige! Att krossa den oskyldige, som kommer honom i vägen, är i trångmål tyrannens sätt att ge sig luft.

FAUST.

För mig dit! Hon skall vara fri!

MEFISTOFELES.

Och faran, som du utsätter dig för? Vet, från din hand ligger ännu blodskuld över staden. Över den fallnes grav sväva hämndens andar och lura på den återvändande mördaren.

FAUST.

Även detta av dig! All världens mord och död över dig, vidunder! För mig dit, säger jag, och frigör henne!

MEFISTOFELES.

Jag för dig dit, och hör vad jag kan göra! Har jag då all makt i himmelen och på jorden? Väktarens sinne vill jag omtöckna: tag så nycklarne och för henne ut med människohand! Jag vakar. Trollhästarne stå redo, och jag bortför er. Det mäktar jag.

FAUST.

Upp och härifrån!