Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På detta sätt skiljdes jag vid ett hof, der mitt första
inträde i verlden skedde. Ett hof, der jag fick utöfva den
uppfostran, jag med heder egde, och de seder, som jag der
erhöll mera polerade. Afunden och ondskan må emot detta
hof utösa sitt gift, så förblifver dock den sanningen
orubblig, att detta hof kunde tjena de flesta till efterdömen,
genom den anständighet och belefvenhet, som der herrskade;
de kunskaper de borde hafva, som der ville synas, och det
afstånd en obelefvad och okunnig ungdom var satt uppå.
Men andra tider, andra tänkesätt. Jag, för min enskilda
del, är skyldig åt sanning och erkänsla, att icke glömma
hvad mig enskildt vederfarits; de tänkesätt jag, vid mitt
inträde i verlden, der erhöll, emot de, som jag nu kan finna
herrskande. Ehvad fel Enkedrottningen egt, eller man
henne har velat tillägga, har man dock icke kunnat betaga
henne den heder, att i sitt hof hålla ordning, anständighet
och belefvenhet.
Just i dessa dagar tillstötte en händelse, som hos många
uppväckte mycket bekymmer och gaf ämne till många
omdömen. Sedan H. M. infordrat Rådets tankar om de nya
ändringar H. M. med tryckfrihetsförordningen ville göra,
Rådet afgifvit desamma och den nya förordningen
utkommit, trodde man denna sak vara slutad. Riksrådet Höpken
var ibland dem af riksens råd, som yttrat sig öfver denna
sak kanske med mera häftighet och mera humeur, än uti
sakernas närvarande ställning var nödigt. Han hade till
slut, uti sitt dictamen, brukat de orden: att om en vanlig
finess ej i alla saker nyttjades, utan man sagt hvad man
ämnat, så hade redan denna förordning, som han nu
projected’ar, år 1774 kunnat blifva utgifven. Dessa orden voro
H. M. ganska misshagliga; men sade han intet derom till
riksrådet Höpken, utan lät, genom hofcansleren baron Sparre,
med honom negociera att dem utur sitt dictamen borttaga,
så ville H. M. ej vidare påtänka denna offence, utan med
vanlig nåd och vänskap anse honom, och sedan
förordningen blifvit publicerad, aldrig mera röra i denna sak eller
rådkammarens deliberationer granska. Riksrådet Höpken,
som redan 1774 så personelt blifvit stött och för hela all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
