Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
scenen, och afkylde deras roler genom enformigheten i
deklamation. Det var endast baron Barnekow, som spelade
väl och natnrligt, äfvensom friherrinnan Cederström ocb
fröken Gyldenstolpe; men deras roler voro obetydliga och
tje-nade endast att fylla pjesen och sammanbinda dess olika
afdelningar. Hvad som mycket stötte sceneriet och
förlöjligade det hela, var att i sista akten, som föreställde Märta
Banérs bröllop, Gnstaf Adolph steg opp från sin hedersstol
med mycken gravitet, när balletten började, för att illa dansa
en chaconne.
Konnngen hade tillåtit bifallsyttringar; också saknades
de icke. Hofmännen täflade om hvem skalle knnna klappa
händerna starkast, och alla blefvo hofmän. Hertigen och
prinsessorna fnnno det alldeles intet nnder deras värdighet,
att emottaga applandissementer af den franska
theaterper-sonalen, samt af hofvets lakejer och kammarjungfrur, som
hade erhållit tillstånd att bevista spektaklet.
Hvad angår sjelfva pjesen, så var den ganska
medelmåttig; man igenkände till och med sjelfva uppränningen.
Konungen hade nemligen följt en af Voltaires pjeser,
benämnd La comtesse de Givry, en af de sämsta, som denne
ryktbare författare har skrifvit, och som blef uthvisslad på
Pariser- theatern. Emedlertid lånade Konungen denna
pje-sens intrig och utveckling såsom grund, och tilläde den
minnesvärda handlingen af Gustaf Adolphs ädelmod, då han
återlemnade rikskansleren Erik Sparres son de jordagods,
som hans olycklige fader förlorade jemte hufvudet i
Linköping, under Konung Carl IX:s välde. Återstoden af
pjesen var imagination; intrigen en falsk Sparre, insmugglad
i stället för den verklige och af en amma, saknade all
historisk sanning; denna intrig var tagen ur Voltaires
dåliga pjes.
Lagarne för theatern voro ej rätt väl iakttagna, så väl
hvad angick det sannolika, som i stilen; nästan alla
scenerna voro dialoger och uttrycken voro ej nog städade, ej
heller tournuren af fraserna artig och af en god stil.
Gustaf Adolphs och förvaltarens på Hörningholm roler voro
de bästa. Emedlertid var pjesen icke utan geni, och
frapperade för att vara skrifven af ett krönt hnfvud. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
