Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mål. Generalen och landtmarskalken Duwall, öfver 60 år
gammal och sjuklig, var mer inöfvad uti små hofintriger
än uti riksärenden; svag och villrådig, hade han uti alla
framflutna statsomskiften sökt jemka kappan på begge
skuldrorna.
Samma dag han emottog stafven kom han till mig och
begärde mitt råd öfver sitt förhållande uti
landtmarskalks-embetet. Han jemrade sig mycket, att hafva blifvit tvingad
af Konungen att åtaga sig denna börda. Sannt var, att
justitiekansleren grefve Wachtmeister så ovilkorligen vägrade
detta embete, att han hellre ville taga sitt afsked och
retirera sig på sina gods i Skåne än emottaga stafven, och
baron Taube, som från Konungens femåriga ålder varit
favorit, svarade, att om H. M. nämnde honom till detta
embete, toge han det intet, utan reste genast utur landet,
hända deraf hvad som helst. Det var så långt kommet
med misstroendet emot Konungen, att de som stodo
närmast uti hans nåd, skydde för hans tjenst.
Jag rådde landtmarskalkeu att intet glömma, att han
vore Konungens landtmarskalk och adelns talman; att han
icke skulle åtaga sig eller lofva Konungen något, som icke
med lag öfverensstämde, men framföra Kongl. propositioner
utan att tala för dem, det hans embete icke kräfde; följa
regeringsformen efter bokstafven, och om Konungen något
deröfver äskade, vägra då och tala sanning och begära att
få återlemna stafven. Jag föreställde honom, att både
skyldighet och heder voro blottställde emot Konungens
försök emot ständer och deras emot Konungen. Begge hade
en laglig rätt till landtmarskalkens biträde, men att
ensidighet icke kunde ega rum, utan förtret, bekymmer och
hederns förkränkande, och att ett systematiskt uppförande
vore det enda, som kunde förvärfva och förtjena, om icke
båda parternas fullkomliga nöje, åtminstone deras aktning
och tacksamhet. Jag bad honom besinna, att feghet, små
skrämslor, åtrån att behaga i allt och i smått, som åtföljer
hofmäns vandel, äro olämpliga till stora värf, förnedrar
själ och hjerta samt kränker sanning och heder. — Jag
talade som jag kunde och borde med en man, den jag
befordrat i sin lycka och uti flera års förlopp kommeuderat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
