Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bref till Ch. B-r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
Re’n kallnade lemmar han leende smekte. Den moders, som
ensam om honom var mån.
Så gul var hans hy och förvirrad hans blick, Han frös
och han svalt, men hans tunga var bunden, Och, svagsint
och stum, han ej ens, såsom hunden, Förmådde att bedja då
intet han fick.
Jag sag detta barnet, dess anlet var täckt, Af känsla der
röjdes en skymtande daning, Gudomliga gnistan, så sade en
aning, Än kunde uppblossa vid lifvande fläkt.
Nu klockorna ringa och modren på bår Bärs bort i det
tysta och lugna att sofva, Och, fritt från den ädla,
men smärtsamma gåfva - Förnuftet - gladt barnet vid
likkistan går.
O Gud! han ej anar, att mer han ej har Ett moderligt,
ömmande hjerta på jorden, Att hon ifrån honom nu tagen är
vorden, Som honom i smärta till smärtolif bar.
Ee’n kistan är lyft från den svartklädda bår, Re’n sänkes
den djupt ner l svartgråa mullen, Ack, ingen skall gå till
den ensliga kullen Att offra en blomma och gråta en tår!
Snart grafven är fylld och snart korset står der, Ett
tecken, som säger oss syndare alla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
