- Project Runeberg -  Fredrika Bremer. Sjelfbiografiska anteckningar, bref och efterlemnade skrifter /
I:163

(1868) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer, Charlotte Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bref till fru Bremer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

163

klarhet, aldrig såsom nu kännt önskan att lefva och lära,
aldrig så det glada hoppet (för att tala med Pauli ord)
att blifva «ett kärl till ära». Önskan och hoppet att för
mor och syskon blifva ett ämne till glädje äro äfven för
mig - huru skall jag säga? - rosensporrar.

Ja, bästa mamma! hvad jag oftast känner, hvad jag oftast
har behof att säga åt mina älskade hemma är: jag är
lycklig. Aldrig har väl någon njutit sitt lif fullare än
jag i denna period af min lefnad. Den klarnande tanken inom
mig, som lofvar mig själens harmoni för framtiden, bidrar
mycket dertill, och sedan - mitt lilla ensamma rum. Ack,
mamma lilla! om jag skulle nästa vinter bli hemma, tror
mamma att jag kunde få mig någon liten vindskammare i
Bruhnska huset? Det är för mig vigtigare, än någon kan tro,
att ha ett litet stilla bo och kunna vara alldeles ensam. I
våningen hemma låter det sig ej göra; men på vinden vore
det så skönt, om bara det är möjligt.

Tomb den 30 Augusti 1836.

Jag trakterade mamma i mitt sista bref med så ängsliga
berättelser, att jag nu känner ett behof af att komma
med litet roligare, och ämnen för sådana fattas mig ej
heller. Jag börjar med den, som rör mig närmast. Min goda,
älskvärda vän är hemma efter en resa till Alingsås. Hon
är så glad och lycklig att åter vara här. Jag begriper
icke huru denna så varmhjertade, så liffulla menniska
kunnat resignera sig att i nära åtta år lefva alldeles
ensam på detta ensliga Tomb. Men ingen öfvergår henne i
förmågan att med lugn fatta ett parti och sedan utföra
det. Detta kallar hon sin «dumdristighet». - Jag skattar
mig lycklig att kunna vara något för henne. Yi passa
väl för hvarandra. Den enslighet, i hvilken hon lefver,
är förträfflig för mig. Här i stillheten, i ett nytt land,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:08:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fbremer/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free