Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bref till Frances
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
en mycket vacker duett en gång i harmoniens fullkomliga
verld.
När jag sist var tillsammans med er sjöngo ni för
tillfället icke duett; hvardera hade sin, något stridande
stämma i frågan om vrede och huruvida denna rörelse var
klandervärd, oädel, eller icke var det. Jag minnes att
vi några gånger förut talat i det ämnet, och jag vill nu
skrifva rent det utkast jag derom då framställde.
Jag tror att vrede, liksom hvarje själens affect och
drift har sin sanning och sin godhet. Den är rätts-
och billighetskänslans starka uppresning emot det orätta
och ovärdiga. Sådan är den i sin renhet, i - Gud. I sin
orenhet är den sinnets uppjäsande mot allt, som sårar
detsammas tycken och vilja, ehvad det än må vara. Och
när du, Frances, så snällt sade: «jag tror icke att jag
syndar mycket då jag blir ond», så står jag på din sida,
förutsatt att denna vrede är rättmätig, det vill säga att
den gäller det onda. Men när din man säger: «vi handla
aldrig så klokt när vi äro i vredesmod, som när vi äro
lugna, vi låta vanligen bortföra oss ifrån det förnuftiga
och låta, i vårt häftiga lynne, de oskyldiga lida med de
skyldiga», då ställer jag mig, med ödmjukt erkännande,
på hans sida, och sedan ställer jag mig midtemellan och
ville gerna afsluta frågan sålunda:
Det finnes en ädel och en oädel vrede. Det gifvas stunder
och belägenheter, då man behöfver ha vredesmod för att
kunna ta uti med kraft och lemna rättvisan ett dugtigt
handtag. Men dessa stunder komma sällan, och faran att
under det hvardagliga lifvets rörelser och små företeelser
sjunka från en ädel vrede till en oädel, är så stor att
vi böra göra allt hvad vi förmå för att hos oss styra och
bekämpa denna rörelse jemte dess yttringar. När Frälsaren,
i ädel vrede, slungade sitt anathema mot de skrymtande
phariseerna, så - visste han livad han gjorde. Men vi
svaga, inskränkta menniskor veta ofta icke hvad vi göra då
våra känslor kommit i stark rörelse. En ädel, en storsint
karakter bör derföre icke undertrycka någon af de känslor
skaparen inväft med dess natur,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
