Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bref till Frances
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
samt kyssa den handen, som gör det. Man har ej kunskap
om det bästa af en sann vänskap innan man på sig sjelf
erfarit detta.
Du frågar huru jag kände det när jag for ut till Arsta?
Jag läste nyligen i en mode-journal, att «man skall
hålla sin sällhet tyst och ej tala derom för menniskorna,
emedan de ej tåla den». Men detta är ett stycke af den
Rochefoucauld-ska visheten, hvilken jag hatar som pesten,
emedan den sjelf suger hela sin must eller, rättare,
sitt gift ur mensklighetens pestböld – egoismen, som den
misstager för den sanna, sunda menniskonaturen. Jag har en
bergfast tro på denna sednare och känner dess älsklighet
och kraft att deltaga och sympathi-sera, att «gråta med
dem, som gråta, och glädjas med dem, som glade äro», och
jag är derföre alldeles icke rädd för att säga dig huru
jag kände det när jag for ut till Årsta, huru litet det
än är att tala om. - Det var en vacker vinterdag. Solen
sken så gladt på den nyfallna snön och skogarne doftade
friska. På klipporna, omgifna af snödraperier, lyste
mossorna och lafvarne, gröna och brokiga af den must
de dricka ur den smältande snön - mina vänner bland
alla växter. De äro beskedligheterna, fromheterna inom
växtriket; det finnes ingen kalhet, ingen fulhet, ingen
fattigdom, som de försmå att betäcka med sina vackra,
lefvande mattor och genom dessa förenade med ljusets
och skönhetens region. Endast de forruttnade och rent af
skämda leinna de - åt de parasitiska svamparne. Öfver de
hvita sjöarne drogo böndernas föror och min egen tacksläda
gled så lusteliga med klingande bjellror genom skog och
mark. Det var en vinterdag i sin vackraste fägring, för
mig lika behaglig som all sommarens prakt. Och bredvid
mig satt min beskedliga Marie, med sitt varma hjerta och
öppna natursinne, helt färdig att vid minsta vink töa opp
i förtjusning. När jag, efter den angenäma, lätta färden,
kom hit ut, till dessa goda, välviljande menniskor, till
de stilla, stora rummen, der nu några blommor doftade;
när jag om aftonen genom en skir silfver-frostdimma sag
glimma det rödaktiga ljusskenet från statbyggningen,
der jag visste att alla hushållen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
