Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fönsterbilder: Mitt fönster 1825
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
sällskapsdam, då de uteblifva och man ej gjort
förbund mot henne med en vän, säkrare, mäktigare än de.
Mycket känner jag icke ledsnaden genom personlig
bekantskap; dock har jag erfarit henne i fordna dagar,
då jag, för att fly henne, flydde till mitt fönster och
fick hjelp derifrån. Jag minnes isynnerhet en dag, eller
rättare en afton! . . . Jag var den tiden ung och bar
i mitt bröst ett hjerta, som klappade af längtan efter
lifvets rikedomar, efter den tillvarelsens fullhet, som
jag hört talas om och läst om, och som jag djupt kände,
att jag kunde gifvande och mottagande njuta, men som jag då
ännu aldrig smakat. Ty mitt hem var rikt nog på siden och
grannlåt och fransyska gravyrer och kalaser och ekipager;
men mitt lif var ändå armt och min själ hungrade. Sådant
händer mången. Jag bodde i hufvudstaden. Alla de mina,
fader, moder och syskon voro denna afton borta på
borgerskapets nyårs-bal för den kungl, familjen, men
jag måste bli hemma för att sköta qvaiiefvan af en liten
förkylning och hålla sällskap åt gamla farmor. (N. b. jag
hyste en liten misstanka att öfverlefvan af min förkylning
förstorades något af mina goda föräldrar, för gamla farmors
skull, och på det hon skulle ha sällskap, hvilket icke
stämde mig för det bästa.) Men - jag torkade, i hemlighet,
bort en tår, gladde mig åt att min äldsta syster var så
vacker i sin nya baldrägt och att hon möjligen kunde få
dansa med kronprinsen, fägnade mig åt min unga brors nya
uniform, i hvilken han sag så ståtlig ut, och beslöt
att - roa mig sjelf så godt jag kunde i min ensamhet,
med läsning, musik och - mig sjelf. Gamla farmor var icke
muntrande. Hon var något döf och tillbringade aftnarna
med att för sig sjelf spå i kort, ända till sängdags,
klockan tio, då hon alltid, oförändeiiigen, efter att ha
sett på klockan, tog sitt ljus och sade: «Nej, nu ska vi
väl gå till den sednare afdelningen;» eller ock: «Nej,
nu ska vi väl tänka på fjäderholmarne!» hvilket vanligen
var signalen för hela huset att gå till hvila, men för mig
ofta icke till någon hvila; ty oroliga känslor och tankar
läto fjäderholmarne bli för mig allt annat utom glömskans
och glada drömmars fridsälla holmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
