Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fönsterbilder: Mitt fönster 1855
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
Så satt den gamla och njöt af det, som ingen afundades
henne och ingen kunde fråntaga henne, - af ljuset.
En förbigående nalkades henne, hon räckte ut en bedjande
hand och drog den ej tom tillbaka.
I mer än genomskinlig sommarbeklädnad vandrade en liten
blek gosse, med nedslagna ögon, längs husraden, sökande,
jemte en hund, några bortkastade, för dem dyrbara smulor.
Den gamla vinkade gossen till sig och gaf, med ett vänligt
ord, honom sin nyss undfådda gåfva. Med sin hungrande
fyrfotade vän skyndade gossen, i muntra skutt, till en
närbelägen bagarbod, der de båda, med afundsvärd aptit
och förnöjelse, förtärde en kostlig måltid.
Deras välgörerska blickade efter dem med ett förnöj
dt leende. En stund derefter upptog hon ur sitt
förkläde ett stycke mjukt bröd och åt det med synbar
belåtenhet. Återigen sag hon upp till den klara himmelen
så tacksamt, som om hon ej önskat något mera.
Denna syn gaf mig ämne att tänka på, och i likhet med den
förändrade väderleken voro nu äfven mina tankar alldeles
motsatta dem, jag nyss förut hade hyst.
Denna arma gamla, som vi beklaga, borde vi ej snarare finna
henne afundsvärd? Hon kan ha hvad vi alla behöfva, hvad vi
alla fika efter: ett intresse för hvarje dag. Hvarje dags
början bjuder henne en händelserik framtid. Hvad hon får
af barmhertigas händer är för henne en lyckans gunst eller
snarare en nåd af himlen, hvilken ej öfvergifver henne mera
än sparfven, som, tacksamt qvittrande, plockar upp det för
honom på marken fallna kornet. Blir hennes bön någon gång
afslagen, så är hon van dervid, blir ej misslynt eller
bitter, och, behöfvande litet, får hon ändock alltid hvad
hon behöfver. Hvad hon delar med sig i sin fattigdom har,
liksom enkans skärf, högt värde inför den oväldiga blick,
som pröfvar hjertat och viljan. Hon har inga bekymmer för
morgondagen och ingen dag går förbi, som ej skänker henne
något godt, hvilket hon i går ej med visshet kunde vänta
sig att få. Genom vana härdad mot väderlekens vexlingar,
lider hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
