- Project Runeberg -  Fredrika Bremer. Sjelfbiografiska anteckningar, bref och efterlemnade skrifter /
II:58

(1868) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer, Charlotte Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Systrarne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

58

Ej utan otålighet sade Helena: «jag vet ej hvad din mening
med dessa skräckord må vara. Sag rent ut hvad du vill
och hvem du är, om du önskar att vi skola hjelpa dig,
det jag likväl tviflar på att vi kunna.»

«Kunna ni det ej, så kan ingen» - sade skuggan sakta -
och ännu saktare hviskade hon: «känna de då ej igen mig
på rösten!»

«Gud kan hjelpa» - sade Helena - «der ej menniskor se någon
utväg, blott man förtror sig till honom och anropar honom
med ödmjukt sinne.»

«Gud hjelper genom menniskor eller genom döden» - svarade
skuggan, - «0m de förra stöta bort mig, så måste jag söka
min tillflykt i den sednare.»

«Det är ganska syndigt tala dt» - sade Helena med allvar. -
«Gud låter ingen förtvifla, som hoppas uppå honom. Genom
misströstan och otålighet fÖrderfvar man sitt eget öde.»

Skuggan inföll härvid med bitterhet i rösten: «det är
mycket vackert sagdt; skada blott att sådana hänvisningar
till vår Herres nåd vanligen komma deraf, att man sjelf
ingen barm-hertighet har.»

Med något uppbragt känsla yttrade Amelia: «vi ha ej
förtjent detta. Om du kommit hit för att förolämpa oss,
så är det till din egen skada. Vi kunna ej tala mer med
dig i afton; men natten är mörk och stormig, du skall här
få natt-qvarter och mat.» Hon ringde på klocksträngen och
tillade mildare: «i morgon vid dagsljus skola, vi kanske
förstå hvarandra bättre. Gå nu!»

«Gå» - upprepade skuggan sakta - «gå, men hvart, hvart»
- och på en gång släppte hon dörrlåset och föll ned på
sina knän i det hon med genomträngande röst utropade:
«systrar, systrar!»

O Gud! det var då hon, den förlorade, älskade, begråtna
systern, det var Cecilia.

En rysning af glädje och fasa genombäfvade systrarne. Hvem
i deras belägenhet skulle tänkt på att fråga sig om det
finnes vålnader, om grafvens gäster kunna åter uppträda på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:08:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fbremer/0350.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free