Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blänkfyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
trådarne af husliga bestyr och omsorger, återvändande
dage-ligen såsom vågorna mot klippan, såsom blänkfyrens
skuggor, såsom höstvindens skälfvande suckar. Och Ellina
spann troget sin tråd, fyllde troget sina pligter. Men
lycklig var hon der-vid icke; ty pligtens väg förer väl
till lyckan, liksom arbetsveckan till sabbaten, men är
icke lyckan sjelf. Ellina var icke mera glad såsom förr;
hon kände att någonting lefvande och skönt, som förr varit
inom henne, begrofs småningom under årens och småtingens
tyngd. Hon tyckte sig sorgligt förvandlas. Hon hade tänkt
sig lifvet i allmänhet och sitt eget lif såsom någonting
helt annat. Ibland kände hon lust att gråta öfver sig
sjelf.
Det är så med oändligt många qvinnor. De kände sig skapade
att uppfatta lifvet och tingen i ett skönt sammanhang. De
trodde .sig framgå stigande i vetande, i kärlek, i
njutning af allt godt och skönt, såsom i en upphöjande
metamorfos. Men lifvets ström kom och förde dem bort
till ödsliga stela nejder. Deras veiid blef trång. De
inspinnas i de jordiska bestyren, i trådarne af små
omsorger, små ting, små intressen, och på dessa måste de
sjelfva spinna. Då förlorar småningom lifvet sin skönhet,
sinnet sin morgonrodnad, då nedtryckes själen, då surnar ej
sällan deras lynne och deras horisont blir allt trängre,
allt skummare. På en stilla stund blicka de ibland upp,
se omkring sig, inom sig med sorglig förvåning och säga:
((Skulle det blifva sa? . . Är lifvet icke annat? . . Var
det ej för annat jag blef till?)> - Och de minnas sina
ungdomsaningar, sina förhoppningar. ((Drömmar!» säga de och
qväfva en suck och torka bort en tår och spinna så åter
på den dagliga väfven, till dess de spunnit sin svepning
och det är slut med jordlifvets dag.
Men icke blott med qvinnor, nej, för oändligt många männer
med varma, rika själar går det likaså. Yid alnen, vid
vigtskålen, vid nålen, eller vid pulpeten under förtorkande
siffer-räkning, dag ut och dag in, känna de sig småningom
förslöas, förträas, känna poeten inom dem, den känslige,
älskande, skapande anden begrafvas innan han ännu rätt
lefvat. Också de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
