Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blänkfyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
Modrens hjerta hade mot hvar och ens flyttning sagt nej;
men hennes förnuft hade sagt ja, och så blef det såsom
fadren ville. Den yngsta gossen återstod. Äfven han måste
bort, måste ut, sade fadren. Men nu sade modren nej. «Han
var så ung, så späd, så svag ännu», sade hon. «Just
derför,» menade fadren, «måste han ut ur hemmet, ut bland
andra pojkar, i ett raskare, friskare lif - gossen var
ju allaredan nära tio år gammal.» Fadrens vilja segrade
öfver modrens; men när han slet den yngsta sonen ur hennes
armar, då slet han äfven sönder en sträng, som band hennes
hjerta vid honom. Så kände Ellina det; ty hon tyckte att
han gjorde det hårdt. När hon derpå blef’ ensam, kände hon
sig mycket ensam. Hon hade icke mera ett litet hufvud att
kyssa på då hon om aftonen gick till sängs, ingen liten
varm andedrägt nära hennes hufvudkudde vaggade om natten
hennes hjerta i slummer, inga små armar lade sig morgon och
afton förtroligt omkring hennes hals, intet joller om dagen
lät henne glömma allt hvad hennes själ saknade. Allt var
borta, och det värsta var, att också Axel var bortrest,
icke ur hemmet blott, men - ur hennes hjerta. Hon kände
det så tomt, att hon sjelf blef rädd derför. Ja, troligt
är, att hon skulle hafva helt annorlunda burit gossarnes
aflägsnande och sin enslighet, om hon blott fått i sitt
hjerta behålla sin mans bild lika skön som förr.
Nu var det också åter höst och alla höstsysslorna
före-stodo, dessa sysslor, som Ellina aldrig älskat och
hvilka nu syntes henne tyngre än någonsin. Det skulle
slagtas, saltas, bakas, torkas för hela vintern, korf
skulle stoppas, palt kokas, ljus stöpas m. m. Höststormarne
kommo, vågorna slogo åter och åter mot klipporna, vinden
hven sin ängsliga rund kring huset och blänkfyren vände
och vände med samma skuggor och samma ljus. Detta eviga
samma och samma kom med qväfvande intryck öfver Ellinas
nedslagna sinne.
Axel blef länge borta, mycket längre än som behöfdes för
att aflemna lilla gossen. När han återkom hade han med sig
såsom gäster tre främmande herrar. Ellina hörde icke till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
