Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blänkfyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
jag är din, din hustru, din tjenarinna, allt hvad du vill,
min Axel! Jag känner att du är åter min. Komme död, komme
lif, plågor, sorger, jag skall dock vara glad i vissheten
om dig, om din godhet, din kärlek, i vissheten om att du
är min och jag din.»
När sådana ord blifvit sagda makar emellan, så är der icke
mycket mer att säga. Då finnes blott ett språk, ett tyst,
fastän talande, ett, som kan uttrycka känslornas fullhet,
Ellina kände de glödande orden såsom en dagg på sin panna,
sina kinder och ögonlock. Hvarje tidens och sorgens fåra
tycktes utplånas af dem. Det var henne såsom hade hon
blifvit ung på nytt. Paradiset blommade ånyo inom och utom
de två.
Då Axel rodde Ellina tillbaka till hemmet hade månen
nedgått bakom berget och natten var blefven mörk. Men
hafvet lyste och gnistrade vid hvarje årtag, elddroppar
föllo från årorna, öfver makarnes hufvuden blickade
stjernorna fram ur de glesnade svandunsmolnen, och
"bröllopsljusen i höjden» lyste och dansade klarare
än någonsin mot den nattliga himmelen. Då lyste åter
bröllopsljusen i Ellinas hjerta, och öfverallt, på himmelen
och på jorden, sag hon, såsom den första bröllopsaftonen,
«så mycket ljus, så mycket ljus».
Och den skulle aldrig mera slockna, aldrig mera, den
stadiga stråle, som hon nu hade undfått i sitt hjerta;
dettas vågor kunde stiga, kunde falla, men den skulle
alltid blifva vid att lysa in i dem. Vissheten härom
uppfyllde Ellina med en himmelskt barnslig glädje. Ja,
hon var så glad, så trygg, att hon deraf blef helt
barnslig. Hon lekte med de lysande vågorna - äfven de voro
fulla af kärlekens lif - hon plaskade med sina händer i
dem och lät dem gnistra och blixtra, hon bestänkte med dem
Axels händer och ansigte i öfvermodig glädje, och han blef
henne intet skyldig, utan gaf henne åter det dop af eld
och vatten, som han fick. Deras blickar lyste i den mörka,
stjernfulla natten, deras själars nya bröllopsnatt.
Men när Ellina morgonen efter denna natt trädde ut i köket,
gick hon der upp såsom en morgonrodnad och upplyste
Fredrika Bremer. II.
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
