Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julaftonen och julottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
söndag, om Gud vill, skall jag köra er med honom till
kyrkan. . . Jag har gjort er orätt, mor; . . . jag vet
nu att ni håller af mig, och jag . . . jag vet nu hvarför
jag skall lefva . . . jag har ej vetat det förr; men nu,
härefter skall det bli annorlunda ... ni ska få se det,
mor. Torpet skall jag sköta så, att vi ska få heder af
det och foder nog för Polle till hans döddagar; . . . det
skall jag sörja för. Allt skall bli annorlunda härefter;
. . . jag vet ej hur det är, men det kännes så underligt
i mig allt se’n i morse. Var ej mera ledsen på mig, mor
. . . Gud har . . .»
Han tystnade och kunde icke fortsätta, och när nu lilla
Maja kom till honom med sin blomsterkruka och bad honom
lukta på den, så tog han henne och den i sina armar
och kysste henne åter och åter och gret öfver henne
och pappersblommorna så våldsamt, att lilla Maja, helt
förskräckt, började gråta med.
«Guds frid!» hördes en glad och vänlig röst säga vid
dörren, som öppnade sig, och in kom den unga presten, som
predikat i julottan och nu sag ut som om han derifrån haft
allt ljuset med sig. Han hade hört berättas om den sörjande
enkaii i skogstorpet och kom för att tala tröstens ord
med henne och föra, om möjligt, glädjen in i sorgens hem.
Men han fann att den var redan der, att före honom hade
varit den, om hvilken han predikat på morgonstunden,
och hvars budskap han nu ville framföra.
Men han dröjde ändå länge i stugan och talade med enkan
och Anders, hvars hjerta tycktes nu såsom pånyttfödt. Den
unga presten lofvade låna honom böcker och bjöd honom att
komma hem till sig. Han önskade undervisa och inöfva några
ynglingar af laridtfolket i fyrstämmig sång och han ville
nu att Anders skulle blifva en af dem, emedan han hört
att Anders hade en god röst. Och så förhöll det sig.
När den unga vänliga mannen till afsked skakade Anders’
hand, då lyste dennes ögon så gladt, sorn de ännu aldrig
gjort det. Han kände som om han denna dag hade fått
fader och
Fredrika Bremer. II.
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
