Min älskade farbror!
Jag har så ofta under förliden sommar talat med dig i hjerta och tankar, att det är förunderligt, att det icke kommit till att ske äfven i bref! Men pennan är en trång och besvärlig kanal, i synnerhet för hvad som kommer från hjertat.
F. W. hade glädjen att se dig på sin resa norrut denna sommar. Jag är ej afundsjuk på honom, men gerna hade jag varit i hans ställe. Ack! jag var då i Norge vid en älskad väns sjuksäng, senare hennes dödssäng. Det var en sorglig tid; men mången ädel ros växte dock bland dess taggar. En och annan tanke lifvades äfven hos mig, som jag gerna hade velat lägga inför dig till bepröfvande. Så den om lidandet såsom en adel. Olyckan kallades ju redan af hedningarna «den helige» för dess makt att förädla hjertat; och inom kristenheten har man ej sällan hört röster, som prisat Gud för lidandet, ja röster, som påkallat det såsom en nådegåfva. Ansgarius sörjde öfver, att han icke fick blifva martyr. Ludvig XIV sade på sin dödsbädd: «jag ville lida mer!» Dessa två exempel falla mig nu i minnet bland många. I den heliga historien synas de lidande -- lidande till kropp eller själ -- alltid vara Frälsaren närmare än alla andra. Det är till dem han helst går, det är dem han framför allt förkunnar evangelium: «salige de bedröfvade», «salige de som gråta» o. s. v. Tyckes ej detta utvisa att lidandet är en salighetsväg, en företrädesrättighet? Och detta med rätt, tycker jag; ty det vore eljest bra bittert att lida oförtjent. Svårt vore det ock att förlika tanken på Guds rättvisa och nåd med de stora plågorna på jorden, hvilka ofta drabba de bästa och oskyldigaste menniskor. Dessutom har lidandet en makt att skärpa själens lif, att af de öppna såren skapa liksom ögon för att skåda in i lifvets djupare mysterier. Det kan då ligga i sjelfva naturordningen för Guds barmhärtighet, om jag så får uttrycka mig, att lidandet blir moder åt det högre lifvet och lycksaligheten, såsom kolet är det för diamanten. Kunde man utsträcka denna sats äfven i afseende på djuren, så att det mycket plågade djuret kunde deraf upphöjas efter dess död till något fridfullt paradis, så vore det sannerligen ett «evangelium allom kreaturom». O! min goda farbror, detta är ett favoritämne för mina tankar och har varit det redan i många år; och för dig, som med skaldens och prestens siareblick skådat in i lifvets djup, kan det ej vara främmande.
