-- -- -- Guds gåfvor till oss och hans vägar med oss äro
mångahanda. Mig ledde han genom tankens okufliga trängtan och kraf på
öfverensstämmelse och harmoni, på insigt af hans uppenbarelse i Jesu
Kristo och dess allt förklarande ljus. Genom tvifvel och kamp ledde
han mig fram till visshet och frid och från den ena klarheten till den
andra. Att under arbetet att fatta den kosteliga perlan, om
hvilken vår Frälsare talar, mycket af dess skal, som för mången är ett
med sjelfva perlan, fick en annan betydelse för mig, än den stränga
orthodoxien tillåter, och mången kyrkans dogm en annan mening, än den
efter ordalydelsen har, det kunde jag ej hjelpa. Det förutan hade jag
icke funnit skatten, perlan, det eviga lifvets ord i Kristo Jesu; det
förutan hade jag icke heller under den kamp, som nu drager genom
verlden och som i tidningar och otaliga tidskrifter föres emot den
djupare kristendomen och dess kärnfullaste, tröstrikaste läror, känt
mig så glad, så trygg, så viss om att ur den föråldrade kyrklighetens
ruiner skall en ny, sannare, verkligare kyrka i anda och sanning
framstå, tacksamt beredd äfven jag att framlägga mitt vittnesbörd för
henne och visa, att det djupast kristliga är just det högsta
förnuftiga, ja, förnuftets, likasom känslans och samvetets oafvisliga
fordran. Icke genom fromma bekännelser bli menniskorna nu för tiden
hjelpta, så vida dessa icke med detsamma innehålla ljus för den
tänkande anden. Nutidens religiösa arbete är intet annat än
förnuftets, tankens arbete att tränga fram till Gud. När de hunnit dit
skola de tillbedja och lofsjunga, och då skall det första budet kunna
uppfyllas, det, som säger till menniskan: «Du skall älska Herren din
Gud af allt ditt hjerta, af all din själ och af all din hug (eller
tanke)», d. ä. af alla dina krafter. Mitt återstående lif skall egnas
att prisa Gud med de krafter han gifvit mig och i denna kamp, för
hvilken han beredt mig. Sätt och tid skall hans gode ande anvisa
mig. I barnslig kärlek och tillförsigt hängifver jag mig till hans
ledning. Den frid och glädje jag känt under dessa förflutna
sommarveckor, tillbringade i mitt barndoms- och ungdomshem,
sammanhänga djupt, ja, hafva sin rot i aningen att här, der mitt lif i
lust och smärta utvecklade sina första knoppar, här skall det
frambringa sin sista, med Guds hjelp hoppas jag, mognaste frukt. -- --
--
