Hurrah! det blåser upp sunnanvind,
Krusad är sundets hvilande spegel;
Hurrah! nu komma ined strykande vind
Talrika svällande, flygande segel
Af alla nationer,
Färger, fasoner,
Orter och länder,
Fiender, fränder.
Med purprade segel, på böljorna blå,
Så ståtligt i sundet de komma och gå.
Dannemarks kust
Med vajande skördar och «Marienlust»
Och «Kronoborgs fästning», den kungaborg stor,
Der «Holger den Danske» än bor - som man tror,
Och «0dinska Hojen» och konungastaden,
Med kyrkor, palatser och torn hela raden,
De skåda derpå. Men från Sveriges strand
Se der Kullaberg huru ståtligt det blickar!
En helsning till andra stranden det skickar,
En helsning så vänlig från «Jernbärarland».
Skånes parker, den leende «Hven»,
Der förr Brahes borg stod i stjernornas sken,
Och stränder, rika på krigiska minnen,
Förenade nu af fredliga sinnen,
Af sundets vågor, som mellan dera gå,
De blicka derpå.
Solen skiner på våg och på strand,
Sundet i solprakt segelhöljdt glimmar,
Springhvalen hoppar, hornfisken stimmar,
Fiskarn sin not lägger ut ifrån land.
Rykande drakar svansarne kasta
Mot horizonten, frustande hasta
Från stad och till stad. Men timmarne gå,
Solen den sjunker och skuggorna stiga,
Vågorna stillna, vindarne tiga,
Stilla de hvilande snäckorna stå.
Fiskaren hem till stugan ses ila,
Längtar att hvila.
Båtarne ligga vid land nu så tomma,
Fjärilen somnar i strandens blomma,
Daggperlor hänga på markens strå.
Nattfåglar svänga,
Högt upp i luften skuggbroar hänga,
Stjernorna titta ur himmelens blå.
Hör! Nattskottet går.
Fullmånen står
Högt öfver sundets glänsande spegel,
Silfverbeströr de hvilande segel,
Lyser «Guds frid» ifrån strand och till strand
I Sveriges och Danemarks land.
Krafterna domna,
Mödorna somna;
Blott fyrarne vaka i natten skön
Och den tysta bön.
