Han kommer den dagen, han kommer en gång,
Då jag mina ögon får sluta,
Då jag till en sömn, så stilla och lång,
Mitt tröttade hufvud får luta.
Och aggande minnen, det är nu min tröst,
De också med mig skola somna,
Och ångest och ängslan, som härja mitt bröst.
De skola med hjertslagen domna.
Ack! redan att hvila och glömma är godt,
I dag jag ej mera begärer;
Dock vet jag att Herren en sällare lott
Mig en gång af godhet beskärer.
Jag vet ju, jag vet, att det kommer en dag,
Då jag ur min döds-sömn skall vakna,
Då själen, ej nedtryckt och retlig och svag,
Ej längre skall vingarne sakna.
Jag vet, o! jag vet, att jag åter skall se,
I ljus, uti fröjd och i ära,
De vänner, som brukade ömt mot mig le,
De ögon, jag hade så kära.
Jag vet, att de missljud, som störde oss här,
Ej der skola nå'nsin oss störa;
Ty kärleken solen i himmelen är
Och klart hvarje öga och öra.
Jag vet ock att der, i det himmelska ljus,
Skall jordlifvets väg sig förklara,
Och hvi den så tung blef till Allfadrens hus
För några bland vandrarnes skara.
Jag vet att vid lifselfvens klara kristall
Sig skola få hvila de trötta:
De dricka nytt lif utur vågornas svall,
Ny styrka för verktygen nötta.
Var derföre tröst och förbida, min själ!
Tag fromt ehvad Herren dig sänder.
Till Honom står allt, han skall göra allt väl;
Så lemna dig trygg i hans händer.
Och medan du vandrar, så lyss till den sång,
Som allt genom jordlifvet klingar:
«Den kommer den dagen, den kommer en gång,
Då slumraren vaknar med vingar.»
