Vinterhufvan träden fälla,
Luftens muntra resande,
Svalorna, på vingar snälla,
Vårens förbudssedlar ge.
Spann af vestanvindar susa
Genast öfver sjö och land,
Hvart de flyga - böljor brusa,
Fri blir bäcken, grön dess strand.
Snart i knoppfall lund med gamman,
Under vårklar himmel blå,
Till sångöfningarne samman
Träda alla fåglar små.
Tjust af deras sköna qväden
Öppnar sippan ögon blå,
Applåderande i träden
Unga löfven sammanslå.
Myggsvärm högt i luften hurrar,
I den danssaln är så ljust!
Om sin njutning biet surrar,
Af sin blommas sötma tjust.
Fjäriln uppå purpurvingar,
Skimrande i solens gull,
Öfver blomsterfältet svingar,
Öm och varm och längtansfull.
Allt som andas våren njuter,
Menniskan med nyfödt hopp
Sig till himlens löften sluter,
Ser mot klara höjden opp.
Ty den korta vår på jorden,
Detta lifvets klara ny,
Är oss profetia vorden
Om en evig ofvan sky.
Efter lifvets vinterdagar
Upp till denna vårnejd klar,
Enligt evigt gifna lagar,
Himmelska flyttfågeln fär.