- Project Runeberg -  Chr. Er. Fahlcrantz' Samlade skrifter / Band 1. Ansgarius. Bilder ur nord-apostelns lif /
8

(1863-1866) [MARC] Author: Erik Fahlcrantz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

«Kommen och skåden hvad Östern formår, och lären Er rodna!»
Straxt ifrån arbetets bord, der lampornas skimmer och dagens
Spridde i täflan ett ovisst ljus, förvirrande ögat,

Stego de unga med villighet upp. Kring älskliga troppen,
Trädande ut i den östliga saln, gjöt gryningens fullhet
Hela sin hulda förklaring ut. Dock Gisela ensam
Syntes behöfva det rikare lån af morgonens rosor.

Alla de smärre sig sakta bege kring bordet af silfver,

Uppå hvars skifva man tecknade såg både himlens och jordens
Underbart präktiga tecken och djur. De minsta förgäfves
Sträfvande, höjdes på tå för att se, men skydde ej mödan.

Olik denna en annan tropp ur sydliga portens
Yida sig öppnande dubbeldörr infördes af Einhard.

Mer än den svarta och fotsida drägt, som enklingen höljde,
Talade kindens bleknade dal och ögat i slockning
Högt om en smärta, som icke mer här hugsvalelse söker. —
Från de ledsagande män, som stanna i skuggan af hvalfvet,
Nalkas han vördnadsfullt, men Riddaren går till hans möte,
Fattar den sörjandes hand och talar, med rörelse hörbart:

«Vid Luitgardis bår du lade en skuld på mitt hjerta —

Dock icke du allen, men många de bästa i tiden.

Sorgen betvingade hufvud och arm; så tungt blef mig svärdet,
Tyngre dock herrskarens staf. Först då jag kände de trogna,
Lärde att skilja de män, som mig, och som sig ville tjena.
Mannen ger skatt åt naturn, såsom allt: han fröjdas, han sörjer;
Ar han på vishetens väg, så är, hvad han älskar och saknar,
Något som icke kan dö; — men denna, den rigtiga vägen,
Ljusnar, då njutningens moln fly bort från eviga solen;
(Sorgens moln är en tanke, som sjelf bör räknas till molnen)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:12:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fcesamlade/1/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free