Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af englachorn han lyssnande förgäter —
Ett tal, som icke tystnar mer i lif ve t,
Och ej i evigheten — ty det var ju
Ett ord, som bars omedelbart från Ordet,
Det, genom hvilket veriden skapad är,
Som i begynnelsen när Gudi var. —
Ännu en blick Hon ger, dock ej till honom;
Den söker någon i den helga kretsen
Som henne omger, hennes vandring följer.
Hon har gått fram — förbi. Johannes ser blott
Den gyllne staden, ser den helga mängden,
Som i dess förgrund dröjer — tills ur skaran
Som närmast omgaf Drottningen, den gångna,
En ilar fram — en qvinna. Paradiset
Hon tycks förgäta, ty mot mörka jorden
Hon sträcker ut sin famn — mot dig, Johannes!
Och du! — Du har då henne återsett. —
Så såg du henne öfver vaggan lutad
I lifvets gryning. Nej, dock icke så;
Då var ej jordens stämpel plånad ut. —
Så såg du henne öfver grafven lutad,
För första gången himmelsk i gestalt,
Då du till fadren hviskade: «Till henne!» —
«Till henne» — detta själens fordna rop
Förhöjdt, förklaradt, vaknar i ditt hjerta.
Hos henne huru ljuf var mörka jorden!
Med henne der i gudasolens sken
Hvad salighet! Han ila vill; förgäfves!
Till höga målet ingen bana skönjes.
Blott genom dunklet skymta klippor, törnen —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
