Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur himlaregnet faller, innan jorden
Det lefvande kan alstra — föda orden.
Längst dröjde denna alstring hos den unge;
Ty större var den verld hos honom grydde,
Och mera kämpande de Chaos’ makter,
Ur hvilkas frid först solen kunde uppgå.
Hos fadren vägde bamlöshetens smärta
Och sonens uteslutande från allt,
Hvad tiden ger och sinnet mäktar fatta,
Mot lugnet af hans ankargrund i hamnen
Der tid och sinnen inga stormar väcka.
Hos Megenfrid stod öfverlägsenheten
Af ålder, vishet, jordiskt faderskap
Och hulda fadermyndighetens vanor,
Mot vördnaden för ståndets helighet —
Ej endast såsom denna lagligt bjöds,
Då andans män bli alla lekmäns fäder
Och söner blott af de i Orden äldre —
Men såsom inre vigningen den fordrar,
Och högst en inre vigning såsom denna,
För hvilken tidens år så ringa bli.
Hvad under då, om denna milda strid
Uttaltes — eller gömdes — i ett ord,
Som, af ett stilla leende ledsagadt,
Väl skulle ägt ett sken af omildt löje,
Om icke åtföljdt af en tår, och tolkadt
Af tonen, hjertats djupaste förklaring:
((Ansgarius! — Fader!» — detta ord på en gång
Den gömda, dunkla känslan gjorde fri.
Det skulle fallit som en vådlig gnista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
