Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bort till Jerusalem, till första Pingsten,
Ibland de helga tolf af andan rörda, —
Hvad! känner han ej sjelf på hjessan sänkas,
Som då, en himlaflamma varm och lätt?
Han blickar upp, — en låga var det ej —
Ett under dock! — det var Ansgarii hånd,
Som sagta signande hans hjessa rörde.
Ja det är han! — Men rosorna på kinden —
Det är väl österns spel, ej helsans blomning? —
Och strålens eld i länge släckta ögat, —
Det är väl solens klara återspegling? —
Han lefver — det är ock Badberti visshet —
Men hvilket lif? — monn ej de saliges?
Kan nu, kan sådan han af bädden uppstå? —
Det är den fråga, som hans öga tyder,
Det är det tvifvel, han med stumma tecknet,
Korstecknet, tydliggör — fast vördnadsskicket
Och lugnet i hans rörelse bevisa,
Att ej förskräckelsen, ej skyddets anrop
I detta tecken var, men helig helsning
Åt höga budet från den bättre verlden.
Derfor han ock ej drar tillbaka handen,
Som nu Ansgarius fattar om med sina
Och förer till sitt hjerta, äfven stum,
Men med en blick, som, fast den vördnad bjuder
För Biket, der han lefver eller lefvat,
Tillika säger: jordiskt ock jag andas
Och älskar dig så varmt, som här man kan det.
Men först när ord han gett åt dessa tecken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
