Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppstånden jag mig såg, emedan Nåden
En gång mig ville väcka, och, i trygghet
Om nya lifvets oförstörlighet,
Jag sjönk, vid liksång af ett fåviskt bifall,
Med hög triumph i ny förrädisk graf.
Frälst nr fåfänglighetens första dy,
Det barnsligt sjelflornöjda öfvermodets,
Som närdes redan af de minstas loford,
Jag trodde höjden hunnen — märkte ej,
Att då jag nedslog, trampade den afgud,
Som hittills nämnts mitt värde, ja min nyck,
Den höjde sig, fast i förförisk drägt,
Och gömde under nya namn sitt väsen.
Han hette nu min ödmjukhet, mitt allvar,
Min lydnad, min försakelse; dock alltid
Sin gudom visande i mina strålar,
Ej mindre fordrande, än förr, att dyrkas,
Ja ännu mera anspråksfull och lättkränkt,
Mer täflande med qjelfva heligheten
Om Guds den högstes stol i Tabernaklet
Ty fann min onda ande så beqvämt
Att egendyrkan gömma och förneka
I hyllningen för Carl, för Herrans Kämpe —
Så nämndes han för verlden — men i djupet
Den store Kejsaren, som mindes mig. —
Ty detta minne bragte mig att glömma
Det bud, som, då det störtar Härdens grunder
För timlig lycka, ännu mer vill lydas,
Då handlingen har himlens sak till mål,
Det bud: ffförlåten eder ej på Furstar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
