Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En bild af Ordets heliga plantering
I ödemarken af ett hedniskt slagte.
Den bilden glad och klar hos begge vackes.
Mot ljnsets spegel, floden, fram de vandra,
Förbi den obemärkte slumraren,
Och deras tal om Franken och om klostret
Sig åter knyter. — Talarne vi känne:
De tvenne bröder, Adalhard och Wala.
I dennes tal sig blandar mången harm.
De lidna oförrätters djupa minne
Och hemlig afund öfver nya väldet,
I stolta Judiths och dess gunstlings händer,
Väl mer, än Wala sjelf förstår sin känsla,
Gjuts in i smärtan öfver rikets öden,
Hvars djupa nöd är talets hufvudämne. —
Hos Adalhard väl samma känsla andas,
Dock mildare, och nu förströdd af tanken
Få tvefaldt nya klostervårdens pligt.
Till Kejsarens försvar han vänligt ordar,
Och finner nu i Ny-Corbejas grundning
Ett värdigt tecken af hans vård om kyrkan,
Hans nit för store Carls fördröjda afsigt:
«Väl vet jag, hvad härvid ditt ord har verkat
Men så du äger dock hans öppna öra. —
Så var det ock ett prof af nåd och vishet,
Att genom dig, du Sachsens kufvare,
Som i din seger vördnad vann och kärlek,
Åt nya klostret samma känslor vinna. —
Så vill ock jag den stränga dom, som äfven
För mig tilläfventyrs bereds, försona,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
