Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då i den giriges, den ärelystnes,
Den hårdes öra föll, likt bittert hån,
Af menskorna och ödet honom egnad t.
Nu första gången tackar han — Försynen.
Nu Hamburgs öde har hans öra nått.
Den hädelse, som i hans hjerta bor,
Han dock för verldens öga gömmer in
I låtsad ömkan åt den arma staden,
Att höja destomer den skuld, hvars skugga
Han på dess Herdes trohet kastad önskar.
Ja, för sig sjelf han diktar denna skuld,
Att ock för sig den afunds grund beslöja,
Som vill hans kind med blygselns rodnad slå.
Hans hopp — hans visshet — att i stadens brand
Den hatade sin lefnads slut har funnit,
Sig gömmer i den fromt utsagda önskan,
Att denne må till lyckligare öden,
Till prof af bättre trohet sparad vara. —
Då mäles, att en arm, en flyktig munk
Ur Hamburgs brand, begär att låtas in,
Och Leuderich, af längtan att sitt hopp
Bekräftad t höra, bjuder, att den arme
Må genast föras in — men står förstenad
Vid åsyn af den bleke, armodshöljde,
Som dock med öppen blick och öppen famn
Mot honom går, med ord i tårar dränkta:
«Till herden, hvilkens fårahus blef skonadt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
