Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIONDE ARKTALET,
nahlat (sitter vid sybågen, der hennes brudtäcke är
upp-spändt. Solskenet på purpurn kastar pä henne ett
rosenfärgande återsken. — Hon lägger bort nålen.)
Nej, hvila, svaga pensel; handen darrar,
Af dimma ögat fylls, och genom den
S& mulen, så förvirrad skimrar fram
Mitt Edens nyss så lugna, rika prakt.
Än synas knopparna till blommor mognat,
Och än de mognade sitt hufvud sänka,
Af dagens brand och nattens storm förstörda*).
Der nyss med barnslig fröjd jag såg upprinna
Hvar minsta minnets eller hoppets blomma,
Der vill jag nu på en gång allt, och eljest
Är intet nog — ett något jag förkastar.
Hvad är det? — Hvem är dessa tårars källa?
Är det förtjusning? är det sorg? jag vet ej;
*) Här vore kanske stället att införa en i första Våningen, p. 63 eller
69, af eättaren och mig afglömd not, hvilken, så mycket vi minnas,
innehöll, att granden till den förvandling och slutliga bannlysning, som säges
hafva öfvergått Cham, enligt Talmudisterna, hade sin grand i hans
öf-verskridande af den anbefalda decencens finare skrankor, men enligt
Koranen deri, att han en morgon alldeles icke, eller ock på ett oskickligt sätt
deltagit i morgonbönen. U. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
