Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nej!
Ledig står thronen, men
Ättlingen lefver,
Han äger mod att
Afskudda oket.
Längtande sträcka
Stjernornas furstar
Strålande spiror:
ster öfvas och någon gång vederbörligen lönas; samt om
Språk-och Landtbrnks-Akademier! Bröstet blir för trångt för mitt
hjerta; jag måste söka luft, och finner den här, i
Arken. Derinne sitte vi nu, och tänke derpå. Utanföre
svallar det komplettaste verldshaf. Så låter den vise lifvets
vågor brusa omkring sig. Hvad kan han göra dervid? Allt
skall hafva sin tid, tänker han, och solen, så väl torkens som
sanningens, rår väl också i sin ordning. Emellertid vänder han
sin blick inåt; finner der en verid i smått att känna, förädla
och ordna; finner der, såsom organer för sitt rena jag, minst
sju högre fakulteter och en oändlig mängd af slumrande
qvali-teter och talenter. Då tackar han den brusande floden, som
tvang honom in på den äkta vishetens väg: och när tidens
svallvågor dragit sig tillbaka inom sansningens skrankor, då
framgår han med den fatabur af bildning han i det fördolda
beredde; hvilande efter arbetet ser han i framtidens fjerran sina
mödors mognade skördar glimma, och för sin person är han
blygsamt förnöjd och belönt af hoppet, att på hans snart
kall-nande stoft skall åtminstone den närmaste efterverld, de
förtrognaste målen för hans bildningsnit, samla sig, kasta en
blomma, fälla en tår och sucka: «det lilla vi äro, blefvo vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>