Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sin dagg af mörker öfver ängelns läppar,
Fördränkande den sista skymt af ljus,
Och fyllande hans själ med vilda drömmar,
(Ckam och Nahlat inträda stilla.)
Med yrande begär — likt hemska irrsken
Som öfver jorden gå, när dagen somnat.
«Vansinnigt var mitt hjerta — lågan tände
»Förtviflans hemska lustighet, den smärta,
«Som lånar skämtets färger, och för dem,
«Som icke tro, att qvalens öfvermått
«Så skratta kan, ser ut som salighet —
«En slitande mimik af fröjd och lif —
»Ljungeldar ur passionens svarta moln —
«Svärdsgnistor från en blodig strid i natten.»
Nu se vi festen slutas, ängeln ila
Till lunden, der de ofta ensamt möttes,
Då dagen flytt och verlden gått till hvila;
Han henne fann, så himmelsk: «0, hvi gafs
»Åt änglar ögon? eller hvarför blomstrar
»I himlen ingen ros, så skön som qvinnan?»
Och af den melancholiskt vilda bön,
Hvarmed den sunkne ängeln ännu vågar
Den sista stormen mot den heliga,
Vi läste, då du kom, de sista orden:
»Så må vårt afsked blifva, kind mot kind?
«0, en minuts förirring skall förlåtas,
»Och du i nästa ögonblick skall höra
»Det helga ord, som lyfter mig till himlen!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
