Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men ho lär sig att samvetsgrannt nyttja hvar stund? lång är
konsten och lifvet så kort.
Huru pojkaktig satt jag der dagar å rad, lyfte städer hitupp
på min hand,
Såg på folkets bestyr, tills jag blåste dem bort, om en stund,
uti främmande land.
Eller nöp jag ett berg utaf tigerbon fullt, som jag ställde
på städernas torg,
Och der blef en balett, ganska artig att se, fast dess minne nu
väcker min sorg.
Ty så gaf jag till spillo åt vindar och lek hvad som skaptes
för ädlare mål;
Nu jag svälter och suckar: se det är min lön; o hur litet man
medgången tål!
Men af allt, hvad jag sörjer, dock en ting är värst: råtten
Noach jag aldrig fick fatt;
I sitt hål slank han in sedan ovett han talt; jag stod flat som
den narrade katt.
En moral utan nytta och application för de mägtiges söner
han qvad,
Om försakande fromhet, om kärlek och frid, och om pligter en
smaklös tirad.
När i harmen jag slet några strån ur mitt skägg, ville krossa
den näsvisa dvärg,
Som en pil var han undan, men grälade än ur ett hål i sitt
räddande berg.
A.
Och nu flyter han der med sin ätt i en korg, som han
flä-* tade just af ditt skägg;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
