Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID PROFESSOREN M. M. DOCT. CARL 6. BOGBERGS
GRAF.
Den 7 Febr. 1834.
JlLoln ofrer moln sig sänkt kring heliga lärdomens höjder,
Röst efter röst blir stum, väktarestämmorna dö,
De, hvilka lärde oss fatta det Ord, som aldrig förstummas,
Det, som evinnerligt blir, falla än himmel och jord.
Hög framför andra En stämma var. Hon icke på jorden
Talar om himmelen mer, bär den Osynliges bud.
Lyssnande stodo vi nyss och häpne, som hade med rösten
Ordet tystnat jemväl — så är den sörjandes art.
Minnet, som qval och hugsvalelse bär till dödliges hjertan,
Kallar ur tider, som dött, skuggor af ägandets ro,
Minnet oss förer på nytt till gråa uråldriga templet
Der invid högames fot*), templet, der Valhallamakt
Blänkte och mördade förr, och sträckte sitt blodiga välde
Länge i seklernas natt vidt öfver länderna hän;
Höll i sin boja all Norden ännu, tills Barnet af östern
Vände till midnattens folk stilla sin segrande blick,
Blicken, en nytänd sol, för hvilken de nattliga väsen
Sjönko, med smältande skräck, ned i sin afgrund igen. —
O huru herrligt att der i skygd af de urtida murar,
Fordom stänkta af blod, vittnen af gräsliga värf,
Höra af dig, försoningens tolk, den nyfödda verldens
Bud om kärlek och tro, löften om sällhet och frid;
*) Rogberg hade Gamla Upsala såsom Prækende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
