Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID PROFESSOREN MAG. ADOLF TÖRNEROS’ GRAF.
Ben 31 Jan. 1839.
Ljus, som nyss så lofrande brann, du starka, du klara!
Hvadan den storm, dig släckt — bredt öfver Pinden
sitt flor?
Nej, ingen storm dig fällt; för svagt var jordiska fastet;
Väldiga lågan snart tömde sin näring och dog. —
Blef du blott derföre lyft för en stund på synbara höjden?*)
Skulle ditt flammande slut höja din ära, vår sorgP —
Ack, dig höjer den ära ej, som ärfves och vexlar;
Hvad du oss redan var, samlar oss nu vid din graf,
Bjuder oss säga för veriden ut, hvad innerst vi känne:
Det var för oss han brann, verkade, tärdes och föll.
Lofvet en huld anklagelse blir: det brinnande nitet,
Glömmande krafternas gräns, blef sin bestämmelses graf —
Derför så månget groende frö af forskning och handling
Sjunker med dig i sin natt, dödt, utan frukt, utan namn,
Fattar ej vänskapens vårdande hand det älskliga arfvet,
Bäddar det lefvande än undan förgängelsens svall;
Strör det till festliga kransar ut på tidiga grafven;
Bötter det fattar, vi tro, bär sina blommor ännu. —
Helig och hög den kallelse var, som snillet och hjertat
Skapte åt dig, framför allt nu uti stridernas tid;
Dig i det främsta led af bildningens riddare ställde,
Gåfvo dig handlingens lag, viste dig segrarnes hopp. —
*) Törneroc var vid tin död Universitetet« Rector Magnificus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
