Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han omotståndligt sina offer hann,
Om ock de fjettras fast vid Atlas’ spetsar,
På vinghäst genomfar han molnens kretsar.
Ej mer jag längtar att tillbakaskåda,
I intet hem jag önskar mig igen;
I kärleks armar gömmes ingen våda,
Jag älskande vill mig förtro åt den.
Hvad qval än kärleken åt mig må spara,
Jag gerna med min lott tillfreds vill vara.
Af dem, mig födt, för evigt blifve namnen
Mig dolda, om de rycka mig från hamnen,
Från Honom — sjelf förblifve jag för mig
En gåta. Jag vet nog: jag äger dig.
(Lyssnande.)
Lyss! hans hulda röst det var! —
Nej! det var blott echos svar!
Endast hafvets dofva stämma,
Brusande mot strandens skär,
Ej den älskade det är!
Ye mig, ve mig! hvar han dröjer!
Bysningar mig öfversvämma;
O allt lägre
Solen sänker sig; allt färre
Ljud mitt öra nå — allt tyngre
Hjertat slår — Hvar dröjer han?
(Hon går oroligt fram och åter.)
Utom denna trädgårds murar
Vågar jag min fot ej mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
