Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Endast med tvenne personer hade jag i Köpenhamn samtal,
som i detta afseende kunde tjena mig till upplysning: Grundtvig
och Oehlenschläger. Mitt besök hos den sednare kunde synas
en inconseqvens, då jag sätter skaldens kall nära på under lika
sträng dom som theologens. All gåfva är en mission.
Snillets den högsta. Ar detta, såsom hos skalden, ökadt med och
nedlagdt i fantasiens och musikens välden, så äro i denna
besittning heliga pligter skänkta, ett gudomligt uppdrag till de
känslobegåfvade. Går skalden ej i Herrans tjenst, så står han
i afgudars, om han ock ej sjelf vet med sig något värre, än
att han är sin egen tjenare. Kunde jag med Tegnér instämma
i den proklamation, enligt hvilken Oehlenschläger nu, sedan
thronledigheten efter Goethe, skulle vara monark i diktningens
verld, så blefve domen ännu strängare. Mig vill dock förefalla,
som skulle Tegnér sjelf i denna proklamation (då rättigheten
att bestämma thronföljaren ju tydligen sätter honom sjelf
öf-ver den, åt hvilken han hade makt att skänka thronen) mera
hafva uttalat sitt anspråk på denna Napoleonska utdelningsrätt,
än allvarligen erkännt den Oehlenschlägerska arfsrätten. 1 denna
proklamation tala på en gång blygsamhet och den högsta
stolthet. Blott endera kan vara allvar. Och hafva vi anledning
att tro Tegnér sätta sig sjelf lägre, än hvarje behörig
snillebedömare för öfrigt gör det! Men hvem af dessa skulle ej åt
tankens djup och fantasiens ljungeldar hos honom gifva en
större hyllning, än åt det Oehlenschlägerska behaget — ty
hvad den sjelfständiga diktningen angår, äfven i hans
berömdaste verk, så fördrager den ej en sträng pröfning: — Hakon
Jarl, Correggio, Axel och Valborg blefvo af mig första
gången läste vid en . ålder, då den egna fantasiens försköningsmakt
så villigt omfattar och så frikostigt utbildar hvarje anslående
fenomen. Äfven jag förtjustes af dessa nya fält, der min aning
uttydde, förenade, forherrligade, hvad omdömet ej nog förstod
att behandla. Det var i en tid, som för öfrigt hade så litet
af sådane väckelsemedel att erbjuda. Författaren blef mig ett
stort snille och en ädel man. Ty då trodde jag på nödvän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
