Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ditt ansigte? Fore jag upp i himlen, så äst du der, och
bäddade jag åt mig i helvete, så äst du ock der. Sådana kunskap
är mig förunderlig och jag kau icke begripat. (Ps. 139.)
Men det är ej blott denna öfverväldigande föreställning
Han i sitt ord hos oss väcka vill, hvilken, om den ej af en
innerligare uppenbarelse finge hugsvalande ljus, skulle nedslå
vårt mod, vårt hopp om den närvaro, den umgängelse, till
hvilken vårt hjerta trängtar. — Derföre säger Han ock: «Jag
bor i helgedomen» och öppnar dermed för vårt hjerta ett
tempel, der vi känne oss kunna ingå till fullt och saligt
åtnjutande af Hans närvaro.
Fjerran från oss vare dock den låga, sinnliga, öch likväl
så vanliga föreställningen, hvilken åt boningar, af menniskor
byggda, vill häfda en helgd, som vore oberoende af det inom
dess murar förkunnade Ordets eller de utdelade nådemedlens
egna krafter — såsom gåfves ett annat Herrans boende i
helgedomen, än det, om hvilket Han har sagt: hvarest två eller
tre äro församlade i mitt namn, der är jag midt ibland dem.
— Det är då församlandet i Herrans namn, som gör hvarje
rum till en helgedom, der Han ^jelf bor. — I Herrans namn,
d. ä. till längtansfullt mottagande af Hans ljus, Hans kraft och
Hans ledning. — Men hvad är det, som gör templet
företrädesvis till en sådan helgedom, till en verklig Herrans boning?
Hvad är det, som från denna värdighet och välsignelse
utesluter många rum, der ej blott två eller tre, utan skaror kunna
vara församlade, med anspråk att enkannerligen vara detta i
Herrans namn, ehuru öfvergifvande vår, den allmänneliga
församlingen, såsom somliga för sed hafva? — Det är
kärlekens och ödmjukhetens anda, det är fridens band, det är
bekännelsens enhet, som helgar templet till en Herrans
boning; det är högmodets, sjelfrättfardighetens, domarelustans
synd, som åt den sig i det yttre afsöndrande menigheten
gifver stämpeln och vådan af en afsondring, äfven i inre
mening, från Herrans hus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
