Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blicken för den sinnliga naturens mysterier, eller sinnet och
skaparegåfvan inom det skönas regioner, eller det positiva i
snillets alla former — förmågan att göra dessas fenomener till
objekt för reflexionen? Är denna förmåga ej fastmer absolut
vilkor för deras vetenskapliga betraktande*)? Hvårföre skulle
’) I Skandia, 1 B. 2 H. sid. 397, yttras den önskan, att «så kallade
känslomenniskor ej inblandade sig i vetenskapliga ämnen.» Denna önskan
är billig, såvida man menar sådana, hos hvilka en falsk känslighet gör
intrång på förnuftets rättigheter. Men nn händer, att äfven de, hvilka
blott erkänna känslans lika lagliga anspråk, blifva «så kallade» af dem,
hvilka ej hafva rätt reda på dessa sednare. Utan tvifvel är den motsatta
önskan lika billig, att nemligen theologien lemnadea i frid af dem, hvilka,
om än affekterande att hylla begreppens stränghet och klarhet öfver allt
’annat, dock hafva så märkvärdigt oriktiga begrepp äfven om det, som
hörer till theologiens förgårdar, att de förblanda känsla, aning och tro,
och i synnerhet — fritt eller oskyldigt — förvrida och fördunkla den
sistnämndes begrepp. Dock kan vara anledning att tro, att detta ej alltid
sker så alldeles oskyldigt, ehnrn förlåtligheten ofta är betingad i en
subjektiv grund, som dock sjelf kan vara mindre förlåtlig. — Det subjektiva
förnuftets analogi med det gudomliga antaga de, likasom theologerna (ehurudessa
göra en for de förra obegriplig distinction mellan det upplysta och det
oupplysta förnuftet), men de erkänna ej, såsom dessa, detta antagande
vara tro,utan lemna detta antagande — helt och hållet principstridigt—»
obevist och oförklaradt. Rationalisterna kunna å sin sida ej bevisa
nödvändigheten af sanningens ursprungliga bevislighet,men man kan emot
dem bevisa, att de sjelfva begå en ohjelplig ursynd och störta hela sitt
system, i det de utan bevis antaga sin princip, menniskoförnuftets
ofelbarhet, och att de således sjelfva äro absoluta Irrationalister. Men
horn skola de ock bete sig? Genom erkännandet skulle de begå ett
annat, ännu synbarare, sjelfniord. Man trasslar derföre bort saken så
godt man kan, och försöker hvad man kan uträtta med tonen. —
Med-gifver man tron vara en visshet, omedelbart gifven af Gud, (emedan
förnuftet lika så litet som någon annan har rätt att gifva testimonium åt
sig sjelft), så är ett falt öppnadt som är obegripligen farligt för det
men8kliga högmodet, hvilket fält man derföre bemödar sig. att tillstänga.
Ty med detta erkännande erkännes tro såsom någonting verkligt och
absolut prins för aUt möjligt vetande, och tror man en gång, så händer
att man tror ej endast på förnuftet, utan i detta ursprungliga trostvång
finner en anledning att förmoda ett större gudomligt inflytande på
menni-akoanden, än att det blott skulle ge sanktion åt logiken. — Den ärliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
